Cosmos-dag idag

Jag tror inte på övernaturliga saker egentligen men idag var det verkligen som om Cosmos var nere och hälsade på mig och Felicia. Det är fint att tänka så ibland. Jag kom att tänka på honom och började bläddra igenom gamla bilder och sen började jag bara storgråta helt plötsligt. Just då skrev Felicia ungefär "åh cosmos, ibland kommer det bara". Vi har inte hörts så mycket på slutet så det fanns väl nån mening med det, eller så var det bara nått speciellt just idag. Det var en Cosmos-dag idag, det är hemskt att tänka att han snart varit borta ett halvår. Klart att jag inte tänker på det lika ofta och att minnen bleknar, att det inte kommer tillbaks lika ofta. Men ibland bara hugger det till, för det var faktiskt så att han försvann ifrån mig, oss. Just nu när jag skriver detta saknar jag honom något fruktansvärt. Ketzhal är svår och raka motsatsen till C. Hon är uppe i varv, lättstressad och man måste vara väldigt närvarande hela tiden. Det är utmanande och roligt. Men ibland saknar jag Cosmos och hans enkelhet. Jag visste alltid vart jag hade honom och det var inte lika känsligt, han bara var. Fin, go och busig. Ta inte detta som att jag inte tycker om Ketzhal, bara att dom är sånna motsatser.

Jag är hemsk som inte kunde inse medan han ännu levde hur förbannat mycket jag tyckte om honom, för det gjorde jag verkligen. Att man aldrig kan fatta sånt i tid?! Fast jag älskade honom då också, förstod bara inte vad han faktiskt betydde. Tänk om jag kunde få komma bort dit nån gång då och då nu och bara skritta ut barbacka och gosa och minnas allt det glada. Är det alltid så att man börjar älska saker när dom är borta? Jag saknar inte bara honom, utan hela den tiden jag var borta hos Dalborgs är så himla positiv för mig, alltså minnena från den. Jag och Felicia hade så roligt och det var så enkelt alltihop. Jag saknar henne och det. På slutet har jag vart bort och ridit på deras plan ett par gånger och det kanske är det som fått mig att känna såhär nu, väckt dom känslorna. 

Jag har haft en riktig depp-kväll ikväll. Har insett att jag vuxit ifrån den där tiden när det var just enkelt. Man började nånstans att övertänka allt och det handlar endast om prestige nu för tiden. Man blev medveten om hur mycket det pratas och hur utsatt man faktiskt är i denna sport, inför varandra. Det är så fruktansvärt svårt och jag försöker att bara stänga ute allt men det är inte så lätt och ibland vill jag bara gömma mig och Ketzhal nånstans där ingen bryr sig. Utan prestige, krav, blickar, snack och bara massa skit. Det är inget som hänt just mig, utan det är svårt att ta ställning till allt och veta vad man ska säga. Det är lätt att man tappar motivationen, inte på grund av hästarna, utan allt runtomkring. Jag vet inte om jag ska publicera detta inlägg för ni får inte misstolka mig nu, men om ni gör det så skriv till mig och inte nån annan som inte har ett skit med saken att göra. Dra inte egna slutsatser utifrån min text utan läs den för vad det står.




Hoppetossa var det ja



Det har vänt, vad hände?
Hoppningen har alltid känts bra och dressyren vart svår, ända sen jag fick henne. Hoppa kan hon ju liksom. Nu känns det inte bra. Allt blir liksom fel, jag vet inte hur man rider när man hoppar längre.. Hon är taggad men samtidigt orkar hon inte sitta ihop utan det blir slängtrav helt plötsligt. Och jag lutar mig framåt för mycket och kan inte vänta ut sprången och tar i henne för mycket, och för lite. Hon blir dom skjuten ur en kanon och måste vänta, men även om hon gör det innan hindren så sätter hon av innan/över dem. Och väntar hon för mycket så trillar hon isär och orkar inte. Det är en sån liten marginal där alltså.

I början när jag hoppade henne tyckte jag att det gick jättefort och att jag inte hade nån kontroll alls. Jag vet inte om hon blivit lugnare eller jag lärt mig rida henne, men skulle tro på det andra. Jag var inte van vid såhär framåt hästar sen innan. 
Igår innan hoppträningen var jag ute och galopperade henne nerifrån järnvägen och upp en gång. Det hjälpte så att hon var jättefin i uppvärmningen, men när vi kom till galoppen var hon som vanligt och det gjorde alltså inte så stor skillnad. Dock tycker jag väl inte att det är ett så stort problem att hon taggar. Hon är sån och jag gillar det, i lagom dos. Det jag vill är att få till bra, jämna språng och en bra, jämn galopp mellan hindren. Och att galoppen inte ska falla isär utan finnas kvar.

Alltid så att något inte ska funka. Men samtidigt (som Elin sa igår) så skulle man ljuga om man sa att det inte blivit bättre och hon starkare. Bara travbommar för en månad sen till nu, hon väntade faktiskt igår och lyfte på fötterna. Och dressyren känns bra nu och när jag tömkörde för nån vecka sen så var det riktigt riktigt roligt, men som sagt, vad hände med hoppningen helt plötsligt, den som bara flutit på?

Ketzhal ht-14


Ketzhal är tillbaks i vanliga stallet hos Lundins och nu är tanken att vi ska dra igång igen efter sommaren. Jag är jättetaggad faktiskt!

Har känt länge att det kanske inte stått helt rätt till i munnen på henne för att jag tyckt hon gapar mycket och biter fast i vilket bett jag än använder. Nu idag var Ann-sofie hos oss och kollade tänderna och de visade sig vara precis som det skulle förutom småsaker som inte har så stor betydelse sa hon. Jag ska alltså fortsätta som jag gör. Så det var jätteskönt att veta att det inte va något konstigt där och kunna utesluta det. Rida utifrån att munnen är okej. Istället gå på med benen när hon blir tom i handen. 

Jag har tänkt att jag ska lägga in mer dressyr och känna att jag kan rida henne lite "mer", inte vara så rädd för att pressa henne lite för hon har faktiskt både kondition och styrka. Självklart ska man lägga in lugnare perioder också. Med dressyren har Madde som förslag att jag ska tömköra dag 1, jogga dag 2 och rida ett ordentligt pass dag 3. Då förbereder jag för dagen efter och det blir inte lika hackigt. När jag har ridit ett riktigt dressyrpass 1gång/vecka och busat/hoppat resten är det inte så konstigt att det inte gått bra. Med ett bättre upplägg tror jag det kan bli lättare att utvecklas, dels för att hon går mer dressyr överlag, och dels för att man bygger upp träningen succesivt.

En annan grej som jag säkert skrivit 1000 ggr förut är att det är så viktigt att ut och galopperaaaaa. Jag har vart ute 1-2 gånger i veckan på Ketzhal sen jag fick henne och det är sån sjuk skillnad på galoppen! I åsarna  hade Ulf ett teoripass och där pratade han mycket om att när han tränar sina hästar så galopperar han mycket. Då handlar det inte om att ut och bränna ur dem all energi i övertempo och ligga högt över mjölksyretröskeln. Istället att ligga i en stark samlad galopp och rulla mycket längre kan ge ett mycket bättre resultat. Det upplägget tycker jag låter super!

Tredje grejen, återhämtningen är jätteviktig. Jag tror att K kommer att få skritta 1 dag i veckan (troligtvis efter att ha jobbat dressyren) och vila 1 dag. Vilodagen är nästan mer för min skull, eftersom jag börjar gymnasiet och måste hinna med allt. Annars tror inte jag att hästar mår dåligt av att röra på sig varje dag och om jag hinner det kommer jag skritta denna dagen med.

Sen till sist, hoppningen. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra här. Sedan jag fick Ketzhal har jag tränat för 7(!!) olika tränare, men endast enstaka gånger. Det håller inte i längden även om det är bra att få feedback ur olika perspektiv. Jag måste hitta EN tränare som jag hoppar för regelbundet och kunna bygga vidare på träningen från förra gången. Absolut kan man ju träna för andra någon gång ibland. Sen att kunna rådfråga också är jätteviktigt. Nu innan travet var jag så sjukt velig om jag skulle gå upp på LB eller inte, och gjorde om min anmälan dagen före. Om jag hade haft en dialog med en tränare är jag säker på att det inte hade varit ett svårt alls. 
Det jag helst av allt hade velat var att hoppa för Elin på onsdagkvällar. Tyvärr (jävla äckelbajsskitfan) så är den gruppen full. Ridskolan har inte så många hoppgrupper så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, måste lösa detta snarast, om nån har en lösning så hör av eeeeer! Att träna för någon som inte håller träningarna på Ås ridskola tror jag inte kommer funka då jag inte har den uppbackningen med föräldrar som kan köra en gång i veckan och lägga hela kvällen på det. Så, får se hur jag löser det här men lösa det ska jag!

Nu jävlar, hösten 2014 ska här trimmas!!

Ett tag sen

Jag tror minsann hon är världens finaste

Fy satan vilken bra sommar jag har haft (eller har). Inte för att något speciellt gått superbra, mitt liv är på topp inom alla aspekter eller min ponny är helt outstanding. För inget av det där är sant. Jag ska ju inte efter min långa oplanerade bloggpaus starta min comeback med att klaga - utan jag ville mer säga att trots de flesta saker inte riktigt går min väg så har jag en bra känsla i kroppen och famtastiska människor runt mig. Då spelar det inte så stor roll vad som kommer i vägen och gör att humöret dippar.

De som bloggar vet att när man inte skrivit på länge finns det så mycket att skriva om att man inte vet riktigt vart man ska börja, och precis så känner jag nu. Det har hänt så mycket på så kort tid och jag har som ni märkt inte haft tid att sätta mig och skriva ner allting. 
Kan ju börja där jag avslutade. Jag åkte alltså ner till Dalsland med Felicia och var hos mormor och morfar i 6 dagar medan hon träffade sin vän i Lysekil. Det var mysigt som alltid att träffa släkten. Sen blir det ett helt annat sätt att umgås på när man reser så jag är riktigt glad att jag fick va med Felicia så mycket, det var behövligt!

När jag kommit hem åkte jag efter 1 dag upp till Örnsköldsvik till en stuga på Skagsudde som min pappas sida har. Jag hade med mig världens gosigaste Tina dit och vi hade nästan för bra väder!! Bad fem ggr om dagen även för badkrukor som hon är inte illa! Vi träffade härliga göteborgare som jag hoppas fortsätta hålla kontakt med. Dottern och jag är lika gamla, har båda d-ponnyer och tävlar hoppning, så jag tror mig ha hittat en ny vän!

Sedan jag kom hem har det vart hårdträning för Ketzhal som gäller. När jag var borta red först Tina och sen Signe. Det gick bra till största del och det är de som är intressant!
K lever fortfarande livet i stora sommarhagar med Clas och även om maten börjar ta slut och hon inte har en aning om att vi är påväg tillbaks till vanliga stallet på söndag så verkar hon till synes riktigt nöjd! Hon är lagom rund om magen och har massor massor massor av spring i benen även om det så bara är en barbackaskritt det gäller. Hon gör inte något halvdant den bruden. Det är svårta att sitta på en studsig och stark häst i skogen men även förbannat rolig är hon min knäppis.

I helgen var vi iväg till Åsarna och hoppade terräng för Ulf Johansson. Hallelujah säger jag bara, rysligt roligt! Ketzhal höll med mig om det förutom när vi hoppade ett uthopp brant nerför och hon inte såg vart hon skulle landa. Då blev hon lite ställd pållan min.. Men annars var hon superduktig och Ulf också. Tillboch med min pappa (som inte är hästkunnig för 5 öre) sa att det här var det roligaste han vart med på sen jag började rida. Det där ska verkligen göras om och jag är riktigt sugen på att ta fälttävlanskort också.

Jobbar alltså nu på Tanne ridskola 3 veckor. Förra veckan hade vi den turen att det i princip enda vi gjorde var att rida. 2-3 hästar om dagen + Ketzhal. Jag låg i riktigt bra där! Denna och nästa vecka är det vanliga stallsysslor och annat pyssel som behöver göras.

Jag kommer inte på nått viktigt som hänt mer faktiskt. Jo förresten, jag har/ska börja springa! Vart ute ett par ggr och det har faktiskt gått bättre än jag trott det skulle göra. Tänkt länge att jag borde komma igång och så nu på fälttävlanslägret pratade Ulf om hur viktigt det är. Jag visste ju redan allt dedär, men när man blir påminnd på det sättet är det lättare att komma till skott. För det hjälper verkligen ridningen att träna utöver - det gör det.
Nej då tackar jag för mig och återkommer när jag har mer att säga!
....Vilket borde vara imorn, för vi ska nämligen tävla!! Kvällstävling som Brunflo anordnar är på g! Jag och Ketzhal ska hoppa en LC och sen debutera LB, alltså 1m. Roligt och spännande stavas det!

Nattankar


Saknad är svårt, diffust och vackert. Den finns alltid, hos alla människor, men visar sig bara ibland. Det är bekräftelsen på att du haft något du tyckt mycket om. Något att längta tillbaka till och minnas med ett sorgset leende. Ett tomrum som aldrig kan, eller ska, fyllas igen. En förbannad klump som kommer då och då och aldrig vill försvinna helt och hållet. Det är något man inte kan beskriva med ord, som en suddig bild, för det gör så jävla ont.

5 veckor sedan. Jag vill aldrig glömma, men samtidigt inte komma ihåg. Jag hade velat få en enda gång till på Cosmos rygg. Eller nu i efterhand hade en kram räckt. Det var tänkt så, några veckor innan han försvann skulle jag komma och hjälpa Felicia med honom, men det blev aldrig av. Jag har ju kvar känslan från alla de ridpass, men jag fick inte uppleva den igen. Jag höll inte mitt löfte om att komma och hälsa på. Han känns längesen och långt bort. Jag är rädd att glömma hur det kändes när han faktiskt var min, men jag vill inte heller komma ihåg för då kommer tårarna ännu en gång.

"Det var ju bara en häst". Tänk om jag gått runt och sagt så när nån dött "det var ju bara ett barn". Saknad är alltid berättigad, oavsett om din nalle eller mamma dött. Man styr inte över nån annans känslor. Jag saknar den där förbaskade mulen som alltid skulle plocka och nafsa i allt. Eller hela honom, faktiskt.

I'm back I suppose

Matfors i tisdags, jag ska ta tag i att skriva om det imorn
 
Det händer mycket i mitt liv hela tiden. Och även om jag fått sommarlov finns det saker som inte hinns med att göra. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - eller snarare var jag ska börja. Jag tycker att det är svårt med Ketzhal just nu och det är inte så konstigt med tanke på att det gått helt klockrent alltihop i snart ett halvår. Kanske är det just det, att jag har vant mig vid att det har gått bra. Kanske har jag fått högre förväntningar och vill att det ska gå framåt i samma takt som tidigare? Att det gör att jag inte nöjer mig vid samma nivå utan vill ta ett litet steg till och att det brister då.
Sen går det inte dåligt att rida, men inte heller bra. Eller min känsla är inte bra. Jag vet inte vart motivationen tog vägen liksom. Rider mycket hellre ut i skogen och gasar än ett pass på planen just nu, fast så kan det ju få vara ibland också, för det tror jag att vi båda behöver. Släppa på alla krav och ha sådär riktigt jävla kul. Det hade vi idag. Var ute i skogen med Jessica och Hector och busade. Galopperade fort som satan och sedan långsamt, nästan på stället upp för hemliga ängen. Sen hoppade vi massa hinder ute i skogen och skrattade åt våra ponnysar. Eller när jag och Malin gjorde ett spontant hästbyte igår och red skrittade ut barbacka i skogen på hack. Även om värmen inte finns här så är det precis såhär jag vill spendera min sommar. Och förhoppningsvis kommer värmen också.
 
Jag tror allt kommer kännas lättare när jag får komma bort till Signe och byta miljö totalt i några veckor. Spendera varje dag med Tina och Signe som jag i vanliga fall inte träffar jätteofta. Få ta sommarlov tillsammans med Ketzhal och busa, bada, fota och skratta. 
Jag är så glad att jag har alla mina fina, underbara vänner. Ni betyder allt och jag vet inte vad jag gjort utan allt skratt tillsammans med er? Legat i ett hörn som en grå degklump förmodligen. Jag är glad att jag har så nära vänner att jag kan prata med dom om allt. Hur förjävligt livet än känns, för så är det verkligen. Jag ringer både storgråtande och i total lycka och det känns lika naturligt hursom. Nu vet jag bara inte vad jag ska säga så det är ingen idé att ringa och försöka få svar på några frågor, för det finns inga.
 
Allt känns bara så väldigt krångligt just nu. Jag vet inte hur jag ska rida Ketzhal, jag saknar Sofia som sjutton och gråter redan över att Tina ska flytta (läs försvinna) härifrån. Jag har ångest över gymnasiet. Cosmos är borta för alltid och jag kommer aldrig mer få se dom gula öronen spetsas, eller hans blick, för jag har aldrig sett en blick så fylld av bus. Jag kommer aldrig få uppleva den där hemska stunden jag fasat för, när transporten skulle stängas igen efter en sista kram och en ny liten tjej tagit över (som i mardrömmarna alltid va en bortskämd snorunge, fastän jag vet att han skulle sålts till bästa möjliga). Jag har alltid tänkt mig det som värsta möjliga scenario, men nu vet jag att det kunde bli så mycket, mycket värre. Där hade jag haft en riktig chans att säga hejdå och till och med en möjlighet att säga "vi ses igen". Nu försvann han på ett så dramatiskt sätt jag aldrig hade kunnat drömma om. Cosmos betyder ju världsallt och det tycker jag är så fint. För jag tror att när jag är 90 år och tänker tillbaks på mitt liv, så är han något jag kommer minnas, bilden av de spetsade öronen och busiga ögonen kommer finnas kvar hos mig för evigt.

Ketzhal

 
Jag har lärt mig en sak. Ketzhal känner av en något otroligt. Veckan efter Cosmos dött var jag gråtfärdig hela tiden och väldigt i obalans. Ändå försökte jag rida och allt blev ännu mer pannkaka. När jag redan var så nere hade jag mer behövt att hon skötte sig exemplariskt, men nej. Hon studsade runt och stegrade och drog iväg med mig. Som jag skrev då - så kan man inte sitta och gråta på hästen och tro att det ska gå bra, men jag trodde inte att hon var såå känslig för detta som det visade sig att hon var. Asså mer än nån häst jag träffat. Det är bättre att jag håller mig borta från henne när jag är ledsen kom jag fram till. Hellre att hon får vila mer än vanligt än att jag sätter mig upp och rör till allting.
 
När vi istället var iväg och hoppade på tanne förra veckan tyckte jag att det var så sjukt kul och även det smittade av sig på henne och hon taggade till ännu mer, överglad ponny.. Sen pratade jag med Sara om det här och hon hade känt precis samma sak under tiden hon hade henne. Det är ju på både gott och ont som jag förklarat ovan.
 
På tal om detta så uppfattar jag Ketzhal som en väldigt vaken ponny som är nyfiken på sin omgivning. Hon är gó och glad att ha att göra med och är inte "avstängd" som jag uppfattat andra hästar. Påverkbar skulle man kunna kalla det, och så är hon även i ridningen. Vad man än gör (oavsett om det är rätt eller fel) så får man reaktion på det, och det har utvecklat mig mycket som ryttare väldigt mycket.

Klassresa


Den sista tiden har jag varit väldigt öppen på bloggen. Både för min egen och alla andras skull. Men det är svårt att tömma sig på känslor dag efter dag och alla inlägg nedan är skrivna med tårarna rinnande. Nu har det gått några dagar och jag har hittat på massa saker, så jag tänkte försöka igen. Det känns bättre, men det kan ju vara för att jag kunnat skjuta undan känslorna då jag haft mycket för mig.

Jag ville verkligen tävla i lördags och jag gjorde det. Ska ta mer om det i ett annat inlägg tänkte jag men Ketzhal var så otroligt fin! Speciellt på framridningen, jag är så nöjd med henne. Procenten var inte lika bra som känslan, men det är den som räknas! Sen åkte jag bort i söndags förmiddag och kom hem ikväll. Klassresa på Norrbyskär, en ö utanför Umeå. Vi har haft mysigt. Grillat, klättrat, paddlat, badat bastu och massa annat.

Elin har tagit hand om Ketzhal medan jag har varit borta och vad jag har hört från henne har allt gått kalasbra. Det var skritt i söndags efter tävlingen och sen har hon känt på henne lite mer. Vi har inte hunnit prata men ska höras imorn. Hon skriver i alla fall att hon tycker om min ponnyhäst och att de har haft det bra tillsammans. Jag är så glad att hon har kunnat rida henne dessa dagar! Elin är bäst!

Det var så skönt att komma bort från allt insåg jag nu när jag kom hem. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Att skita i allt och låta småproblem ta upp tankarna. Det var ingen höjdar-resa men den hade sina höjdpunkter och vi fick träffas med klassen utanför skolmiljön. Sen blev det back to reality när jag kom hem nu ikväll. 
Började gråta ännu en gång, för det är inte som alla säger- tårarna tar inte slut. Man får inte slut på tårar. Varför ska det aldrig få kännas riktigt bra? Så fort det gör det så kommer det något annat och ställer sig i vägen för de glada tankarna direkt.

När jag fick veta vad som hänt med C av Tina första gången blev jag helt chockad. Jag fick inte in det i min hjärna, för hästar dör inte av blixtar. Dom dör av sjukdom eller ålder. Den där chocken gick över ganska fort, men sen hade jag ont inuti hela förra veckan. Gråten har varit nära och det bara rinner över hela tiden. Men Cosmos kommer aldrig tillbaks. Jag får aldrig chansen att säga hejdå på riktigt. Jag får fortsätta gråta, eller nått.

Åh Cosmos, min Cosmos


Jag fattar inte, inte alls, är han borta? För min hjärna säger det ibland och så hugger det till, men sen känns det som att han står ute i stallet som han alltid gjort. Så förvirrad.

Det är alltså nu man ska skriva ihop nått fint, så att alla förstår, så att ännu fler hör av sig med ledsna hälsningar. Jag tror att alla redan vet, faktiskt, för satan vad det sprider sig fort i hästvärlden. Från Östersund till Göteborg till Karlstad till mig innan Felicia ens hann höra av sig. Det är nästan lite läskigt...

Och även om alla redan vet, så..
Jag och min familj åkte till Karlstad under helgen för att köpa valp, men allt runt henne tar vi i ett annat inlägg. På söndag eftermiddag när vi kommit dit vi ska sova så ringer Tina. Hon frågar hur det är och jag börjar såklart prata om valpen och så. Då säger hon "så du vet inget??" Och jag får världens panik. Så berättar hon att det åskat jättemycket hemma. Jag blev så jävla rädd att det hänt Ketzhal nånting. När vi var där nere och inget kunde göra liksom. Sen sa hon det: blixten slog ner i Cosmos och han är död. Alltså, det där var det värsta samtalet jag fått i hela mitt liv. Trodde hon skojade men hon och Linnea grät verkligen. Så jäkla chockad blev jag. Allt bara rasade. Och inte var vi hemma och kunde åka dit heller, det händer alltid när man är borta.

Så smsade jag Felicia om att jag ville prata med henne och hon ringde upp direkt. Det hände när de precis skulle hämta in hästarna från hagen. De ropade på Cosmos och Ada. C tittar upp med sin busiga blick och spetsade öron, och just då kommer blixten och han dör på sekunden. Han hann inte känna något, utan det sista han såg var Felicia, men ändå hemskt sätt att dö på, eftersom det gick så fort. Tänk att gränsen mellan liv och död kan vara så liten, så skör.
Jag visste inte att blixten kunde slå ner i hästar på det sättet, har väl läst om något liknande nån gång men det har inte alls varit såhär nära mig liksom. Fast när det har åskat och jag o Felicia suttit uppe hos dem och myst så har vi ändå tänkt tanken. Men risken att det händer är ju så liten, och varför just honom? Varför min fina fina Cosmos, som hade framtiden för sig och var så livsglad? Hade han inte haft otur nog? Exakt ett år sedan, alltså förra mors dag, fick han ju koliken då han var nära att dö. Men blixten var liksom ute efter honom, det var av nån jävla oförståelig anledning meningen, fast det inte fanns nån mening alls. Vi har sagt att han kanske behövdes någon annanstans. Men egentligen känns det bara som han försvann.

Jag hade gjort allt för att få säga hejdå ordentligt till honom. Det som känns så konstigt. Jag såg honom 5min för en vecka sen, men innan det har jag inte sett honom på flera månader. Och så händer det här, jag som saknade honom redan innan. Allt bara tog slut när jag fick Ketzhal och jag ångrar det så mycket nu.. Ta hand om varandra och uppskatta era hästar varje dag för det kan vara över så fort.

Sen när vi kom hem från Karlstad igår åkte vi direkt ut till Dalborgs. Det var hemskt, så jävla hemskt. Jag hade ju pratat med massa människor i telefon och redan hört Felicias ord av vad som hänt, men plötsligt blev det så verkligt. Det bara grep tag i mig och jag förstod plötsligt att han finns inte längre. Han är borta Vera. Det känns så ofattbart men det är ändå så sant. Jag bara grät. Felicia grät och Cecilia grät, mamma grät. Alla minnen med Cosmos spelades upp inne i huvudet på mig. Men jag är ändå glad att jag inte var med när det hände, att det inte blev det sista minnet jag har av honom.

Och jag är så otroligt tacksam för alla bilder. Dom är så värdefulla och ska sparas i all evighet. Mitt sätt att gå vidare att skriva av mig, och det är därför jag har en blogg. Sen är alla så nyfikna på att läsa så det blir ju nån slags win-win situation mitt i alltihop. Jag kan tänka mig att vissa tycker att jag delar med mig lite väl mycket, men man ska göra det som känns bäst i en sån här situation. Han lever vidare någon annan stans, men finns alltid hos oss. Jag ska spara alla minnen som en bild, en som säger mer än tusen ord. Kärlek.

Trassliga tankar


Jag är så trött på mig själv. Vet inte vad det är för fel på mig. Är väldigt öppen nu för måste skriva av mig någonstans, men förväntar mig ingen respons precis.

Det finns dagar när man är ledsen men inte vet varför, och just nu har dom där dagarna blivit väldigt många. Den där känslan är det värsta som finns och jag hatar att känna så. Sen är det inte det att jag inte kan skratta med mina vänner eller bete mig normalt, men när jag kommer hem rinner allt över och jag känner mig alldeles tom. Var i stallet med Sofia i förrgår och hon gör mig så otroligt glad, vi skrattade oss igenom eftermiddagen. Så glad att jag har henne! Sen när jag kom hem kom alla problem och la sig över mig, jag orkar verkligen inte.

Jag har alltid haft extremt höga krav på mig själv. Har relativt lätt för mig i det mesta och det gör att även andra förväntar sig att jag ska prestera på samma nivå som vanligt, typ i skolan. Jag vill så himla gärna att allt ska bli bra och när det inte blir det blir jag så besviken. Jag blir riktigt arg på mig själv, vill kunna spola tillbaks tiden och radera mina misstag, göra allt bra igen. Sen är inte alla problem i världen mitt fel heller men jag har väl en förmåga att ta på mig saker också...

Med Ketzhal är jag jättenogrann med allt. Strechar, linimenterar, masserar, skrittar mycket, vila, mycket galopp i skogen för att stärka henne och veckoscheman varje vecka. Vill ha struktur på allt och jag mår uppriktigt dåligt om det är kaos runt henne. Hon är det absolut finaste jag har och jag vill ta vara på henne men så fort jag gör ett litet misstag är det det enda jag kan tänka på. Jag har så jävla svårt för det men skulle verkligen vilja kunna se det som är bra. Uppskatta att jag har världens finaste ponny som väntar på mig i stallet; vilket jag naturligtvis gör, jag älskar henne så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men ibland försvinner det bakom allt dåligt.

Jag citerar Johanna Grant

Jag gillar hela Johanna Grants syn på hästar och ridning. Det jag tycker om allra mest är det hon skriver om på första länken nedan, inga ridövningar kan väga upp en väl grundriden häst. Det är basic, basic och basic som gäller och först när det sitter kan man lägga in annat. Jag har upptäckt att det faktiskt är just den där basicridningen jag tycker är roligast också, det behöver inte vara höga hinder eller när skolorna sitter där helt perfekt. Stunderna när jag har ett leende på läpparna är när man kan samla galoppen hur mycket man vill, när hästen väntar men ändå bjuder framåt och är känslig för minsta signal. Sista tiden med Cosmos vad det enda jag ville göra att tömköra - och inte skolor, skänkelvikningar, ryggningar och bakdelsvändningar - jag gick aldrig ens utanför volten. Basic och bara få honom lösgjord, och han blev så otroligt fin!
 
http://johannagrant.se/2014/01/06/ridovningar/#comments
 
Jag har inte ridit för mängder av tränare, nej. Men jag har ridit för både bra och mindre bra, och vad Johanna skriver på länken nedan samanfattar hela min syn på tränare. Jag hatar när man rider i grupp och får instruktioner tillägnade hela gruppen istället för mig och hästen som ekipage. Jag kan räkna ut själv att jag ska rida hästen lite högre i formen - så tränarens uppgift är inte att säga att jag ska göra det utan hur jag ska göra det. Jag älskar när tränaren verkligen funderar på vad nästa steg är och hur vi ska komma dit. 
 
http://johannagrant.se/2014/02/16/jag-vill-inte-bara-veta-vad-jag-ska-gora-jag-vill-veta-hur-jag-ska-gora-det/#comments
 
Det är lätt att man gör det för svårt.
 

Älskade vänner

Gamla godingar
 
Jag har inte, tills nu, tänkt sådär jättemycket på hur otroligt viktigt det är med kompisarna i stallet. Inte funderat på hur det skulle vara utan dem. När jag red Cosmos hade jag Felicia i stallet varje dag som kändes som en storasyster för mig, plus Madde som hjälper mig med jättemycket. Nu står jag i samma stall som två av världens skönaste tjejer; Malin och Jessica. När man ändå är i stallet så mycket som man är så visst, man åker dit för hästens skull, men jag ser verkligen fram emot att umgås med mina kompisar i stallet också. Har nog aldrig skrattat så mycket som de senaste två månaderna med Jecc o Malle.
 
För ridningen är faktiskt en ensamsport (bortsett från hästen) och man sitter ofta ute i skogen/ridhuset och trimmar själv. Jämför det med en fotbollträning till exempel? Jag bara älskar barbackauteritterna där jag nästan ramlar av för att jag skrattar så mycket, att alltid ha nån som kan följa med och hjälpa till på tävling eller att bara stå och borsta ponnysarna tillsammans. Allt blir så extremt mycket roligare och jag är så himla glad att jag har så mycket kompisar, som redan finns i stallet eller som mer än gärna följer med dit. Ni vet vilka ni är, ingen nämnd, ingen glömd!
 
**Btw, vet inte riktigt hur jag tänkte när jag skrev inlägget igår kväll, egentligt handlar det bara om att jag är glad att jag har en sån fin ponny och vill ta vara på tiden så "bra" som möjligt.

Kärlek = ångest och ett slut

Jag älskar min ponny. Verkligen älskar. Jag har ju tyckt om henne ända sen jag såg annonsen första gången men nu känns det bara bättre och bättre för varje dag som går. Det är sådär att jag bara kan stå och titta på henne för att hon är så extremt gullig när hon håller på och busar som mest, att jag ibland inte kan sova för att jag fortfarande inte kan förstå att hon är min - bara min.
 
Samtidigt blir jag blir rädd. Det är knappt tre år till min 18-årsdag och jag har redan ångest. Ångest inför att tappa henne, låta henne flytta vidare. Jag förstår inte hur alla klarar av att lämna sin ponny bakom sig. Jag känner ju knappt min och funderar redan på hur det ska bli när jag måste släppa henne. De två månader jag haft henne har gått så otroligt fort, bara försvunnit. Jag blir nästan stressad att inte hinna njuta av och uppskatta den tiden vi har framför oss. Inte hinna uppskatta henne tillräckligt, även om jag vet att jag älskar henne så mycket jag bara kan göra. Jag går ändå och blickar tillbaka och det är inte bra för någon. Vet inte hur jag ska komma ur det här, men jag ser det som nån slags tidsgräns som bara kommer närmare och närmare. Med Cosmos fanns aldrig riktigt det där slutet framför mig så konkret, och när det kom var ändå slutet början på nått nytt. Nu har jag ingen aning om vad som händer. Det tar liksom slut på riktigt. Jag vet att jag är töntig men det känns faktiskt såhär. Jag vill bara att allt ska bli så bra som det bara går.
 
På något sätt ska jag bli sådär klyschig och tänka på allt jag har framför mig istället för vad jag förlorat. Och egentligen har jag inte förlorat något, jag har bara påbörjat det genom att ha två asbra månader, och ska ha väldigt många till. Nu ska jag fortsätta uppskatta, älska min ponny och ha otroligt roligt i flera år till.
 

Som man alltid fått höra

Ett skolarbete jag kom på att jag kunde publicera även här.

 

”Barn ska få vara barn”. Det är vad man alltid har fått höra. Sedan börjar fotbollslagen för tioåringar att bara låta de bästa få spela ändå. Uttagningar och känslan av att vara tvungen att prestera. Och plötsligt finns det inget ”idrott ska vara kul” längre.

 

Visst, detta är en negativ syn på ett väldigt positivt ämne. Alla borde idrotta, för det ger så mycket och är så otroligt roligt. Men, det är när det kommer till den där gränsen, gränsen där det går över till blodigt allvar och risken att känna sig otillräcklig. I programmet ”Jag ska bli stjärna” fick man följa klockrena exempel på just precis detta. Barn som inte börjat högstadiet går upp klockan fem på morgnarna för att hinna spela tennis före (efter räcker inte) skolan.

 

Om man ska se detta ur ridsportens perspektiv så ÄR världen så orättvis som man alltid har fått höra att den är. En elvaåring med rika föräldrar men inte så stort intresse har ett helt stall fullt med egna ponnyer och åker runt på tävlingar varje helg.
En annan lika gammal med ett brinnande intresse vistas på en ridskola en gång i veckan, och föräldrarna har knappt råd att betala för den halvtimme hen får sitta på lektionshästen. Risken är att båda två tröttnar. Den ena för att pressen från föräldrarna blev för mycket och den andra för det motsatta, föräldrarnas bristande intresse.

 

Jag är ofta avundsjuk på de där som fått hoppa SM redan vid tio års ålder. Varför är det inte mina föräldrar som är så hästintresserade (och rika)? De som lyckas med vägen dit utan pengar eller de där föräldrarna som skjutsar varje helg är värd ett SM-guld i sig.
Sedan har man ju även alltid fått höra att man ska vara nöjd med vad man har. Jag har i alla fall föräldrar som lät mig börja rida och hålla på med det jag vill. Som hjälper mig så mycket de kan trots den bristande kunskapen. Som precis köpt en alldeles egen ponny till mig, vilket jag är dem evigt tacksam för.

 

Barn ska få vara barn, idrott ska vara roligt, livet är orättvist och man ska vara nöjd med vad man har. Det är så, som man alltid har fått höra.

 

 Finns ju både dem som kan klä sina hästar i rosetter och ridskoleryttaren som blir överlycklig för en clear-round rosett på blåbärshoppningen. Lycka på olika nivå.

Tips för kalla och mörka höst/vinterdagar

- Klä upp er även för hemmaridning
Jag tycker att allt blir så himla mycket roligare om man har matchat något, även om det ibland kan vara skönt att inte orka bry sig och vara ponnyryttare med en färg på varje plagg.
 
- Sadelludd
Åh, jag köpte ett för ett tag sedan (bilden till vänster) och det är så underbart! Tänke er vad skönt att sätta sig i detta istället för en kall sadel...
- Varma koppen/o'boy
Nu är det ju så att Cosmos ägs av världens bästa familj, så jag kan få komma upp och äta hos dem ifall jag vill, men tidigare har jag haft vanan att lägga varma koppen eller o'boy-påsar i stallet.
 
- Pusta borsta
Jag vet inte hur det är med er, men jag blir mycket mer motiverad om sakerna är rena och fina. Borsta bort dammet från hästen, spola av leran från hovarna när du tar in, putsa utrustningen och rengör skitiga benskydd.
 
- Dunjacka
Räddaren i nöden! Köpte en riktigt tjock förra vintern och det är så skönt! Sen att man ser ut som den omtalade michelingubben får man helt enkelt skita i.
 
- Massa kläder
Ingenting är roligt om man fryser, visa dagar sätter jag på mig underställ, tre fleecetröjor och dunjackan ovanpå.
 
- Ridhus
Om du har tillgång till ridhus tycker jag du ska utnyttja det, inte varje gång du rider, men det är riktigt skönt att få komma in och träna utan alla lager med kläder ibland.
 
En bra pannlampa
Jag har fått låna Felicias pannlampa sedan jag började rida C och den är verkligen superbra! En strålkastare typ, och det går ju inte att rida i mörker, ellerhur?
 
- Mål
Jag är jättedålig på det där med mål, men ska försöka bättra mig! Gillar att ha något att jobba mot, det gör en mycket mer motiverad.
 
- Veckoplaneringar
Jag planerar alltid Cosmos vecka, så jag får in allt. Dressyr, rida ut, vila, skritta, ut och galoppera och hoppa nån gång ibland. Gillar att planera och veta hur det ska se ut framöver. Man kan ju även göra grovplaneringar för lugna och intesiva veckor med tanke på tävlingar osv.
 
Herregud nu låter det som jag älskar vintern mer än allt annat och så är verkligen inte fallet, jag hatar allt som har med snö och mörker att göra (okej Mia, inte galopp i djupsnö), men jag försöker väl intala mig själv om att det borde finnas något positivt och därför delar jag med mig av detta, haha. Jag skulle kunna skriva ett minst(!) lika långt inlägg om dåliga saker med vintern, jag lovar.
 

Tidigare inlägg