Jag har lärt mig en sak. Ketzhal känner av en något otroligt. Veckan efter Cosmos dött var jag gråtfärdig hela tiden och väldigt i obalans. Ändå försökte jag rida och allt blev ännu mer pannkaka. När jag redan var så nere hade jag mer behövt att hon skötte sig exemplariskt, men nej. Hon studsade runt och stegrade och drog iväg med mig. Som jag skrev då - så kan man inte sitta och gråta på hästen och tro att det ska gå bra, men jag trodde inte att hon var såå känslig för detta som det visade sig att hon var. Asså mer än nån häst jag träffat. Det är bättre att jag håller mig borta från henne när jag är ledsen kom jag fram till. Hellre att hon får vila mer än vanligt än att jag sätter mig upp och rör till allting.

 

 

På tal om detta så uppfattar jag Ketzhal som en väldigt vaken ponny som är nyfiken på sin omgivning. Hon är gó och glad att ha att göra med och är inte "avstängd" som jag uppfattat andra hästar. Påverkbar skulle man kunna kalla det, och så är hon även i ridningen. Vad man än gör (oavsett om det är rätt eller fel) så får man reaktion på det, och det har utvecklat mig mycket som ryttare väldigt mycket.