Hector och Ketzhal hade fortfarande massa spring i benen om man säger så....jag och Jessica hoppade hoppstigen och jäklar vilka språng jag fick till! Hon hoppade stort och va så taggad så vi red in i träden flera ggr. Jag fick ner henne i skritt typ 50 meter innan stallet, menmen. Sen va det ju sådär lagoooom kul att ta reda på utrustningen och hästen efteråt..

Galen uteritt men sååå sjukt roligt hade vi!!

 

HAHA första språnget på andra filmen!!

 

Efter första klassen var jag så jäkla besviken på mig själv för att jag inte red som jag skulle. Sen till andra va jag jättetaggad men ändå gick det halvdåligt. Fast nej, det hade kunnat gå så mycket sämre. Många ramlar av, vägrar ut sig eller får 20fel. Vi petade ett i varje och det är bra egentligen. Jag har baralite problem med att intala mig själv det efter att det gått så bra hittils med rosett hem från varje tävling. Jag är jättenöjd. Hon kändes superfin på framridningen också! Dock kändes hon lite trött hela kvällen. Loj och inte riktigt så taggad som hon brukar va. Jag brukar få hålla in henne och nu fick jag busa igång henne.

 

Sen va det ju mysigt med kvällstävling! Dock kan jag tänka mig att det var lite de som gjorde henne trött, eftersom hon vart ute hela dagen och så. Sen kom vi tillbaks till stallet kl 02 så det var ju lagom kul. När vi åkte från stallet fick vi bensinstopp, så vi fick gå hem till Malin, låna en bil, åka hem och hämta en dunk, tanka, åka ut och tanka bilen, lämna tillbaks Malins bil, och åka hem. 03 va jag hemma och somnade direkt. Sen väckte Indra mig kl 06. Valpar är söta, men fyfasiken va jobbiga dom är samtidigt... Jag var trött i flera dagar efteråt...

 

Tack till pappa som ställde upp och skjutsade och tack till hästskötarna/proffsfotograferna Jessica och Malin och alla andra fören trevlig kväll!!

 

 

Sofia är hemma igen och vi är återförenade igen, har hängt med henne söndag förmiddag - måndag eftermiddag. Vi har fikat på waynes, tömkört, proppat i oss onyttig nattmat, kollat foderponnysar, varit med valpis och kollat på en eventuell ny ridskoleponny. Jag har varit glad. Hör ni det, för en gångs skull en positiv mening på denna blogg, har inte hänt på evigheter... Fast jag har fått troligt mycket positiv respons på mina "känslomässiga inlägg" så det verkar inte göra er så mycket att detta förvandlats till en depp-blogg.

 

På tal om det så kan man ju inte kalla denna bloggen deppig när väldens bästa Stina gjort det somrigt här idag!! Titta vad fint det blev! Var ju på tiden, haha. Alla har tjatat på mig hur länge som helst, men jag kan ju inte fixa själv heller, så måste ju anställa min tant att fixa åt mig! TACK

 

Okej, Ketzhal då. I lördags kändes det som att det skulle gå skit att rida. Men så kom Signe som räddaren i nöden till stallet och jag bad henne rida K. Det gick riktigt bra för dom faktiskt, även om ingen som sitter på henne tycker att hon är lätt. För så är det faktiskt, min ponny är svår och när det går bra så är det så kul, men svackorna blir ännu djupare om man inte har lätt ponny. Hon blir så lätt stressad och det är tålamod och lugn som gäller. Samtidigt måste man kunna sätta gränser, men inte vara för hård utan veta när man ska vänta ut henne eller gå på. Jag kan med handen på hjärtat säga att det är mycket jobb men jag tycker att jag gör det bra och jag får det bekräftat från andra hela tiden. 

Signe red henne i alla fall superbra, det var kul att se! Sen satt jag upp en stund för jag blev så taggad när jag såg henne rida. Det gick också bra, och jag blev så glad! Hon va verkligen fin.

 

Igår tömkörde jag henne i ridhuset (filmen) med sällskap av Sofia. Hon va som vanligt riktigt fin i vänstervarvet men höger var kaos. Vänster va hon så otroligt känslig för rösten. Jag kunde proa så lågt att jag själv knappt hörde det och hon tvärnitade från galopp. Det där är både på gott och ont, för det är väldigt skönt att hon lyssnar på rösten, men man vill ju kunna få till mjuka fina övergångar också. Jag är väldigt nöjd med vänstergaloppen också, kunde samla mycket och hon rullade på! Sen höger är så svårt. Antingen stressar hon upp sig och det slår över, eller så får jag inte ut henne på riktig volt utan hon drar inåt. Eller så får jag inte ihop henne utan hon blir jättelång och låg. Jaja, fick till det någorlunda iaf.

 

Idag hade jag väärldens mysigaste ridtur!! Åhh blir alldeles lycklig♥  Hon var så taggad att jag knappt fick fram henne. Stog och studsade på samma ställe och busade rejält gjorde hon, så glad, och jag bara skrattade. Sen när vi kom fram i galopp skakade hon med huvudet, bockade, bytte galopp i varje språng osv. Så söt är hon, finaste tjejen! Riktigt fin va hon i galoppen upp från järnvägen. Samlade jättemycket, gasade en bit, och fortsatte så. Sen skulle jag skritta av och då red jag förbi Åsas plan där det var bommar framme. Ohh måste träna mer på sånt tänkte jag, så jag tog några varv där med. Travbommar, ett litet hinder och ett stort hinder rullade vi på en stund och det gick super. Jag red på hackamore, måste göra det oftare! Haha påtal om det, innan jag upplevde det själv visste inte jag att dom kunde skumma på bettlöst, men fan va hon skummade idag.

 

Nu kommer Sofia bli arg på mig för att jag skrivit för långt igen menmen, nån lär väl uppskatta det!

Det händer mycket i mitt liv hela tiden. Och även om jag fått sommarlov finns det saker som inte hinns med att göra. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - eller snarare var jag ska börja. Jag tycker att det är svårt med Ketzhal just nu och det är inte så konstigt med tanke på att det gått helt klockrent alltihop i snart ett halvår. Kanske är det just det, att jag har vant mig vid att det har gått bra. Kanske har jag fått högre förväntningar och vill att det ska gå framåt i samma takt som tidigare? Att det gör att jag inte nöjer mig vid samma nivå utan vill ta ett litet steg till och att det brister då.

Sen går det inte dåligt att rida, men inte heller bra. Eller min känsla är inte bra. Jag vet inte vart motivationen tog vägen liksom. Rider mycket hellre ut i skogen och gasar än ett pass på planen just nu, fast så kan det ju få vara ibland också, för det tror jag att vi båda behöver. Släppa på alla krav och ha sådär riktigt jävla kul. Det hade vi idag. Var ute i skogen med Jessica och Hector och busade. Galopperade fort som satan och sedan långsamt, nästan på stället upp för hemliga ängen. Sen hoppade vi massa hinder ute i skogen och skrattade åt våra ponnysar. Eller när jag och Malin gjorde ett spontant hästbyte igår och red skrittade ut barbacka i skogen på hack. Även om värmen inte finns här så är det precis såhär jag vill spendera min sommar. Och förhoppningsvis kommer värmen också.

 

Jag tror allt kommer kännas lättare när jag får komma bort till Signe och byta miljö totalt i några veckor. Spendera varje dag med Tina och Signe som jag i vanliga fall inte träffar jätteofta. Få ta sommarlov tillsammans med Ketzhal och busa, bada, fota och skratta. 

 

Allt känns bara så väldigt krångligt just nu. Jag vet inte hur jag ska rida Ketzhal, jag saknar Sofia som sjutton och gråter redan över att Tina ska flytta (läs försvinna) härifrån. Jag har ångest över gymnasiet. Cosmos är borta för alltid och jag kommer aldrig mer få se dom gula öronen spetsas, eller hans blick, för jag har aldrig sett en blick så fylld av bus. Jag kommer aldrig få uppleva den där hemska stunden jag fasat för, när transporten skulle stängas igen efter en sista kram och en ny liten tjej tagit över (som i mardrömmarna alltid va en bortskämd snorunge, fastän jag vet att han skulle sålts till bästa möjliga). Jag har alltid tänkt mig det som värsta möjliga scenario, men nu vet jag att det kunde bli så mycket, mycket värre. Där hade jag haft en riktig chans att säga hejdå och till och med en möjlighet att säga "vi ses igen". Nu försvann han på ett så dramatiskt sätt jag aldrig hade kunnat drömma om. Cosmos betyder ju världsallt och det tycker jag är så fint. För jag tror att när jag är 90 år och tänker tillbaks på mitt liv, så är han något jag kommer minnas, bilden av de spetsade öronen och busiga ögonen kommer finnas kvar hos mig för evigt.

Jag har lärt mig en sak. Ketzhal känner av en något otroligt. Veckan efter Cosmos dött var jag gråtfärdig hela tiden och väldigt i obalans. Ändå försökte jag rida och allt blev ännu mer pannkaka. När jag redan var så nere hade jag mer behövt att hon skötte sig exemplariskt, men nej. Hon studsade runt och stegrade och drog iväg med mig. Som jag skrev då - så kan man inte sitta och gråta på hästen och tro att det ska gå bra, men jag trodde inte att hon var såå känslig för detta som det visade sig att hon var. Asså mer än nån häst jag träffat. Det är bättre att jag håller mig borta från henne när jag är ledsen kom jag fram till. Hellre att hon får vila mer än vanligt än att jag sätter mig upp och rör till allting.

 

 

På tal om detta så uppfattar jag Ketzhal som en väldigt vaken ponny som är nyfiken på sin omgivning. Hon är gó och glad att ha att göra med och är inte "avstängd" som jag uppfattat andra hästar. Påverkbar skulle man kunna kalla det, och så är hon även i ridningen. Vad man än gör (oavsett om det är rätt eller fel) så får man reaktion på det, och det har utvecklat mig mycket som ryttare väldigt mycket.

Så, vi firade nationaldagen med hoppträning på Tannes gräsbana i fredags. Det var SÅ KUL!! Jag typ skrattade och log hela passet, och Ketzhals ögon bara lyste och öronen spetsade framåt. Vi hade riktigt roligt tillsammans helt enkelt.

 

Det var Erik Djuvfelt som höll i träningen och den var riktigt bra upplagd. Jag har aldrig ridit för honom förut men jag tyckte han var superbra. Även fast jag inte hörde vad han sa medan jag red haha. Sen var det så härligt att rida på så stor yta och inte behöva bromsa efter några meter utan kunna ligga och rulla i en lite större galopp. Väldigt tittiga hinder; värsta muren jag sett typ, vattenmatta och bank. Erik sa "dendär har ju hoppat bank förut" efter vi hoppat, och jag ba "eh nej det har hon inte". Vattenmatta eller mur var inte heller nått problem, det är så skönt med en sån ponny. Sen kommenterade han även att varken lusitano eller quarter hoppar, men det gör Ketzhal minsann.

 

Efter passet ville han att jag skulle säga vad jag gjort bra vilket var skitsvårt, men jag tycker ändå att jag håller mig lugn även om hon studsar iväg (av glädje haha). Han hade inte så mycket att säga utan tyckte det såg fint ut, men han sa att jag kunde tänka på att svänga hela hästen med bogarna först, svårt att förklara. Jag fick massor av beröm av folk ute på tanne, tack återigen! Red i samma grupp som Ella, Lea och Vickan och det var ju kul att träffa dom igen också. Tack Madde, Malin och Frida för hästskötandet. JA jag hade tre hästskötare! Och tack Sara och Stefan för att ni tittade, alltid lika kul!

Men vet ni vad som hände?! Hon fjantade något otroligt för ett par vattenpölar! Aldrig hänt att hon hållt på så med mig förut, fattar inte vad som hände med henne? Stog där i säkert 10min och tillslut tog hon världens skutt över så jag höll på att ramla av. Då insåg hon att man kunde hoppa över dom och allt var frid o fröjd igen! Så vi körde galopp och hoppning över pölar haha.... Men det går ju inte för sig att hon är rädd för dom när vi ska träna fälttävlan i augusti heller!

Vädret var underbart som ni ser på bilden och det var riktigt mysigt!

 

Nu är det här rätt länge sen men jag känner mig tvungen att skriva om det ändå. Vår dressyrdebut tillsammans. Och Ketzhal har aldrig tävlat på dressyrbanan hon heller för den delen. Jag hade alltså inte så höga förväntningar utan ville bara få en bra känsla, vilket jag verkligen fick. Jag är så troligt nöjd med henne. Och mig själv, för jag mådde inte så bra förra veckan och var väldigt mycket i obalans så jag visste inte om jag skulle tävla eller inte. Men det gjorde jag, och jag skötte mig riktigt bra.

 

På morgonen innan starterna red jag ner till järnvägen och gasade upp så hon skulle få bli av med lite energi och det var ett vinnande koncept. När jag vände uppåt och fattade galopp så spetsade hon öronen glatt överraskad och busade fram, sötponnyn. Hon kändes så himla loss, mjuk och fin på framridningen. Jag blev jätteglad för tidigare i veckan hade det ju gått skit när jag ridit rent ut sagt. Jag var glad att jag kunde rida när det väl gällde och stolt över henne som höll sig på mattan hela dagen. Sen går hon med näsan lite bakom lod för att hon inte orkar (även om hon blivit såååå mycket starkare) och domaren gick väldigt mycket på det. Men domaren dömer och jag red inte för att vinna.

 

Ibland stämmer inte känslan överens med procenten, men jag lever på känslan i alla fall, för satan vad fin hon är min ponny! 57% i LC:1 (på filmen) och 53% i LB:1.

Den sista tiden har jag varit väldigt öppen på bloggen. Både för min egen och alla andras skull. Men det är svårt att tömma sig på känslor dag efter dag och alla inlägg nedan är skrivna med tårarna rinnande. Nu har det gått några dagar och jag har hittat på massa saker, så jag tänkte försöka igen. Det känns bättre, men det kan ju vara för att jag kunnat skjuta undan känslorna då jag haft mycket för mig.

Jag ville verkligen tävla i lördags och jag gjorde det. Ska ta mer om det i ett annat inlägg tänkte jag men Ketzhal var så otroligt fin! Speciellt på framridningen, jag är så nöjd med henne. Procenten var inte lika bra som känslan, men det är den som räknas! Sen åkte jag bort i söndags förmiddag och kom hem ikväll. Klassresa på Norrbyskär, en ö utanför Umeå. Vi har haft mysigt. Grillat, klättrat, paddlat, badat bastu och massa annat.

Elin har tagit hand om Ketzhal medan jag har varit borta och vad jag har hört från henne har allt gått kalasbra. Det var skritt i söndags efter tävlingen och sen har hon känt på henne lite mer. Vi har inte hunnit prata men ska höras imorn. Hon skriver i alla fall att hon tycker om min ponnyhäst och att de har haft det bra tillsammans. Jag är så glad att hon har kunnat rida henne dessa dagar! Elin är bäst!

Det var så skönt att komma bort från allt insåg jag nu när jag kom hem. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Att skita i allt och låta småproblem ta upp tankarna. Det var ingen höjdar-resa men den hade sina höjdpunkter och vi fick träffas med klassen utanför skolmiljön. Sen blev det back to reality när jag kom hem nu ikväll. 

Började gråta ännu en gång, för det är inte som alla säger- tårarna tar inte slut. Man får inte slut på tårar. Varför ska det aldrig få kännas riktigt bra? Så fort det gör det så kommer det något annat och ställer sig i vägen för de glada tankarna direkt.

När jag fick veta vad som hänt med C av Tina första gången blev jag helt chockad. Jag fick inte in det i min hjärna, för hästar dör inte av blixtar. Dom dör av sjukdom eller ålder. Den där chocken gick över ganska fort, men sen hade jag ont inuti hela förra veckan. Gråten har varit nära och det bara rinner över hela tiden. Men Cosmos kommer aldrig tillbaks. Jag får aldrig chansen att säga hejdå på riktigt. Jag får fortsätta gråta, eller nått.