Åh Cosmos, min Cosmos


Jag fattar inte, inte alls, är han borta? För min hjärna säger det ibland och så hugger det till, men sen känns det som att han står ute i stallet som han alltid gjort. Så förvirrad.

Det är alltså nu man ska skriva ihop nått fint, så att alla förstår, så att ännu fler hör av sig med ledsna hälsningar. Jag tror att alla redan vet, faktiskt, för satan vad det sprider sig fort i hästvärlden. Från Östersund till Göteborg till Karlstad till mig innan Felicia ens hann höra av sig. Det är nästan lite läskigt...

Och även om alla redan vet, så..
Jag och min familj åkte till Karlstad under helgen för att köpa valp, men allt runt henne tar vi i ett annat inlägg. På söndag eftermiddag när vi kommit dit vi ska sova så ringer Tina. Hon frågar hur det är och jag börjar såklart prata om valpen och så. Då säger hon "så du vet inget??" Och jag får världens panik. Så berättar hon att det åskat jättemycket hemma. Jag blev så jävla rädd att det hänt Ketzhal nånting. När vi var där nere och inget kunde göra liksom. Sen sa hon det: blixten slog ner i Cosmos och han är död. Alltså, det där var det värsta samtalet jag fått i hela mitt liv. Trodde hon skojade men hon och Linnea grät verkligen. Så jäkla chockad blev jag. Allt bara rasade. Och inte var vi hemma och kunde åka dit heller, det händer alltid när man är borta.

Så smsade jag Felicia om att jag ville prata med henne och hon ringde upp direkt. Det hände när de precis skulle hämta in hästarna från hagen. De ropade på Cosmos och Ada. C tittar upp med sin busiga blick och spetsade öron, och just då kommer blixten och han dör på sekunden. Han hann inte känna något, utan det sista han såg var Felicia, men ändå hemskt sätt att dö på, eftersom det gick så fort. Tänk att gränsen mellan liv och död kan vara så liten, så skör.
Jag visste inte att blixten kunde slå ner i hästar på det sättet, har väl läst om något liknande nån gång men det har inte alls varit såhär nära mig liksom. Fast när det har åskat och jag o Felicia suttit uppe hos dem och myst så har vi ändå tänkt tanken. Men risken att det händer är ju så liten, och varför just honom? Varför min fina fina Cosmos, som hade framtiden för sig och var så livsglad? Hade han inte haft otur nog? Exakt ett år sedan, alltså förra mors dag, fick han ju koliken då han var nära att dö. Men blixten var liksom ute efter honom, det var av nån jävla oförståelig anledning meningen, fast det inte fanns nån mening alls. Vi har sagt att han kanske behövdes någon annanstans. Men egentligen känns det bara som han försvann.

Jag hade gjort allt för att få säga hejdå ordentligt till honom. Det som känns så konstigt. Jag såg honom 5min för en vecka sen, men innan det har jag inte sett honom på flera månader. Och så händer det här, jag som saknade honom redan innan. Allt bara tog slut när jag fick Ketzhal och jag ångrar det så mycket nu.. Ta hand om varandra och uppskatta era hästar varje dag för det kan vara över så fort.

Sen när vi kom hem från Karlstad igår åkte vi direkt ut till Dalborgs. Det var hemskt, så jävla hemskt. Jag hade ju pratat med massa människor i telefon och redan hört Felicias ord av vad som hänt, men plötsligt blev det så verkligt. Det bara grep tag i mig och jag förstod plötsligt att han finns inte längre. Han är borta Vera. Det känns så ofattbart men det är ändå så sant. Jag bara grät. Felicia grät och Cecilia grät, mamma grät. Alla minnen med Cosmos spelades upp inne i huvudet på mig. Men jag är ändå glad att jag inte var med när det hände, att det inte blev det sista minnet jag har av honom.

Och jag är så otroligt tacksam för alla bilder. Dom är så värdefulla och ska sparas i all evighet. Mitt sätt att gå vidare att skriva av mig, och det är därför jag har en blogg. Sen är alla så nyfikna på att läsa så det blir ju nån slags win-win situation mitt i alltihop. Jag kan tänka mig att vissa tycker att jag delar med mig lite väl mycket, men man ska göra det som känns bäst i en sån här situation. Han lever vidare någon annan stans, men finns alltid hos oss. Jag ska spara alla minnen som en bild, en som säger mer än tusen ord. Kärlek.

Häståret 2013

Jag och Tina kom fram till att när man bloggar så skriver man om året som vart, vare sig man vill eller inte. 
 
Så, häståret 2013. Väldigt, väldigt händelserikt, har aldrig hänt så mycket hästrelaterat under bara ett år förut. Det började verkligen inte bra. Den 11 januari red jag Cosmos på planen och han var helt konstig. Så fort jag rörde honom med skänkeln kickade han och det gjorde han även mot mig i boxen. Frida var med och skulle fota och det var svinkallt. Han sparkade och bockade och jag kunde knappt trava utan att ett bakben for ut. Vi trodde att han var sjuk eller nått så Felicia tog ut och longerade honom. Det var inget fel på honom och vi fick aldrig riktigt reda på vad det där var. Han höll på sådär några veckor och sen löste det sig.
 
Bild från det passet. Foto: Frida Eriksson
 
Men, sjuk blev han ändå. Den 23 mars kom hostan och han vilade i nästan en månad innan jag började skritta. Och skritta. Och skritta. Sedan kom vi igång lite smått innan nästa grej kom. 26 maj fick han kolik. Tre veterinärer var ute och den sista sa att antingen åker ni ner med honom till uppsala eller så får vi låta honom somna in nu. De åkte ner och det fick ju ett lyckligt slut i alla fall. Han kom hem och man lär sig efter såna saker att man faktiskt ska uppskatta att man har en häst som ens är frisk. Den natten var den värsta under hela 2013. Usch, vill inte tänka på det. Satt uppe hos Felicia och grät typ. Finns att läsa om här.
 
De sa att man kunde börja rida ganska som vanligt igen så jag satte igång efter några dagar. Men så kom den där hemska hostan igen. I slutet av juni var jag ute och galopperade utan att han hostade en enda gång. Så det var en ganska tuff vår utan tävlingar alls.
 
Foto: Vilma Lindström
 
Sen började det gå bra. Äntligen. Men det var ju uppehåll i tävlingssäsongen och jag var borta lite hemifrån också. Men efter det började vi komma igång på riktigt. Han fick ny dressyrsadel som satt bra och vi var ute på lite pay&jump's och så. Jag red också andra hästar under sommaren, Eirian, Geist, Caddy, Dino osv.
 
Eirian och jag i somras, foto: Tina Sperring
 
Den 24 augusti tävlade jag och Cosmos dressyr på tanne och vann en klass, glad Vera och nästan ännu gladare Felicia. Pay&jump på frösö hästgård där vi hoppade vår första och enda 1m. Gick bra förutom ett hinder han bestämde sig för att inte hoppa.Vi kom hem med rosett från varje tävling, och även om det inte varmånga så är det kul i sig.
 
Pay&jump hemma. Foto: Johnny Lundgren
 
Sen rullade det på. Madde lärde mig att tömköra vilket jag även har haft en otrolig hjälp av i ridningen. Jag lärde mig rida Cosmos på ett bättre sätt. Jag fick ner honom i vattnet ända till knäna, sommarens mål var att få honom gå i vattnet haha. Jag började hjälpa Sofia att tömköra Deluca. Sen hade Comsos päls växt så mycket att vi var tvungna att klippa honom en gång till...
 
Det här även varit ett riktigt foto-år här med Frida bakom kameran.
 
Vi insåg att det inte passade oss att köpa Cosmos och då började letandet efter andra hästar. Jag var inne på hästnet oavbrutet och sparade massor av annonser på min telefon. Madde skickade jättmånga men det var ingen som kändes sådär "yes!". Jag provred Bebop (bild här under) som var riktigt riktigt rolig. 5-årig valack. Dock ville de inte sälja utan lämna på foder för ev senare köp och det kände jag inte riktigt var intressant, vart medryttare i två år och nu ville jag ha helt egen. Men jag säger bara att den som kommer att rida/köpa Bebop har en toppenponny!
 
Jag provred två ponnyer i Sundsvall och den ena var rolig faktiskt men det stämde inte helt där heller. Sen hittade vi Ketzhal och bokade provridning nästan direkt. Det kändes superbra, jag provred en gång till och den kvällen skakade pappa och Sara hand. Ni skulle bara sett mina lyckoryck haha... Det var i slutet av november. Sen hämtade vi henne den 9 december. 
 
 
Nu har jag haft Ketzhal i en månad och det känns super! Ni får läsa mina andra inlägg om henne för nu är jag trött på att skriva. Men planen är att börja lite smått med tusseträningar, blåbär och sånt för att sen kunna komma ut på både dressyr och hopptävlingar i sommar. Känner på mig att denna sommaren och detta året kommer bli den bästa någonsin. Jag ska bara fortsätta ha det så jäkla kul med min alldeles egna fina ponny!! 
 
Foto: Tina Sperring

Cosmos ♥

Från detta...
 
...till detta...
 
....på två fantastiska år.

Åh herregud, vet inte vart jag ska börja. Jag har haft en så rolig tid och lärt mig så mycket på denna ponny att jag verkligen inte vet vad jag ska skriva. När jag började med Cosmos kom jag direkt från ridskolan. Allt var nytt och spännande - tänk er, för mig som trettonårig ridskoleryttare att få ta hand om en privatponny några dagar i veckan! I takt med att Felicia fick mer och mer att göra i skolan och började ordentligt med Baby blev de där dagarna fler och fler. Under 2013 har jag haft honom som min egen. Felicia har endast ridit en gång i veckan vissa perioder.
 
Cosmos är nästan lite som ett sto. Ibland är han äckligt trotsig och sätter sig på tvären så fort tillfälle ges i ridningen. Men nu på slutet har allt bara lossnat. Ni som läser min blogg har väl sett alla mina lyckoinlägg. Detta är väldigt mycket tack vare Madde. Som lärt mig tömköra och hjälper mig i ridningen. Som jag kunnat diskutera alla frågor med och vi har tillsammans testat massor för att komma fram till den bästa lösningen. Som fått mig att förstå att hästen ska fram innan något annat, och jag orkar inte tänka på hur många övergångar jag gjort för henne.
 
Jag tror faktiskt inte bara att det är jag som utvecklats under dessa åren, utan vi som utvecklats tillsammans. Det är en enorm skillnad på Cosmos i ridningen och när vi tömkörde förra gången blev båda jag och Madde alldeles saliga så fin han var. När det faktiskt känns som att alla timmar man lagt ner gjort resultat, det är då man verkligen förstår varför man håller på med detta. Ännu en gång är det den där känslan som inte går att beskriva som jag så gärna skulle vilja kunna få ner i ord.
 
Jag är otroligt tacksam att jag fått den här möjligheten och för all hjälp jag fått. Jag har verkligen lärt mig att rida, på riktigt. Nu är våra år tillsammans slut, jag får egen ponny och Cosmos säljs. End of story.

Cosmos mars

 Tillbakablick, mars.
 
Veckoplaneringarna från mars hittar ni HÄR, HÄR, HÄR och HÄR. På sportlovet var jag och Cosmos med på en programträning på ridskolan vilket gick bra bortsett från att han försökte hitta sätt att komma undan stora delar av första programmet. Då red vi LB:1 och LB:2 (första gången för både mig och Cosmos på lång bana). Annars har det sett ganska så lugnt ut för honom. HÄR kan ni hitta lite jag skrivit om en väldigt lyckad dressyrträning för Joanna.
 
Nu har han gått och drgit på sig någon envis hosta vilken har gjort att han vilat sedan den 23e förutom två dagars skritt. Himla tråkigt och det verkar vara jobbigt för honom. Nu vilar han helt ett tag, får se när han blir bättre så att vi kan börja rida igen.
 
Bild från 1 mars

Cosmos februari

Tillbakablick, februari.
 
Veckoplaneringarna från februari kan ni se HÄR, HÄR, HÄR och HÄR. Den 9 februari var jag och Cosmos med på en blåbärshoppning på ridskolan, två felfria rundor på 80 och 90cm, mer om det och filmer kan ni se HÄR. Felicia har ridit någon gång i veckan och jag resten + en/två vilodagar genom hela februari.
 
I ridningen har det varit lite svårt då han irriterat sig väldigt mycket på skänkeln, kickat när det blivit för jobbigt och inte velat jobba. Någon vecka in i februari segade han ihop ordentligt mitt i ett ridpass, och efter det har jag varit noga med att verkligen få honom att gå fram för skänkeln redan i uppvärmningen. Det handlar inte om att det behöver gå fortare, utan att han ska ta skänkeln. Det har resulterat i att han ofta spinger iväg när det blir för jobbigt istället för att kicka, men det känns bättre att han går fram.
 
Överlag så har ridningen gått väldigt bra, vi har tagit flera stora steg framåt och det går bättre och bättre hela tiden!
 
Print från blåbärshoppningen 9 februari

Cosmos januari.

Tillbakablick, januari.
 
Den 2 januari fotade Sofia Bredhe mig och Cosmos, jäättefina bilder som ni kan hitta här och här. Veckoplaneringarna från januari kan ni se här, här, här och här. 26-27 januari var vi med på hoppträningar för Tusse vilket var jätteroligt! Mer om det kan ni läsa här.
 
Den 10 januari så var jag och Cosmos på ovalen och galopperade rejält. Dagen efter red jag på planen. Först var han fin, men sedan fick jag honom inte att fatta galopp utan att sparka bakut och till slut gick han knappt fram i trav på långa tyglar. Vi trodde då att han var sjuk. Kolik eller något i den stilen eftersom han högg sig mot magen.
 
Han fick gå lite lugnare i några dagar. Sedan började vi rida som vanligt fast med lång fram/av travning/skrittning i låg form. Han var inte som han hade varit innan, men någon kolik var det inte tal om då han inte visade några som helst symtom på det. Han kickade i boxen om man tok honom på bakpartiet och var irriterad/kickade när man red. Vi gissade på träningsvärk efter galoppasset.
 
Träningsvärk varar inte i en månad, så den kan man inte skylla på längre. Han är alltså fortfarande inte som vanligt. Speciellt i galoppfattningarna eller när det blir för jobbigt för honom. De första galoppfattningarna smäller det ofta i ridhusväggarna för att han kickar så, men när han är lösgjord fattar han lätt som en plätt. Det märks inget i boxen längre, när man borstar eller så. Sedan märks det att han är stel och inte vill släppa igenom i sidorna. Han har även varit irriterad på de andra hästarna på dressyrträningarna när de kommit för nära. Allt utom det går alldeles utmärkt. Vi har hittat varandra mer och han har blivit mycket stadigare i formen när jag rider.
 
En i stallet har tömkört en gång, vilket gick jättebra. Felicia rider en gång i veckan, hon kommer åt honom bättre än vad jag gör, så det är jättebra. Vi lindar benen efter träning, kör på backontrack, strechar och masserar. Han får gå låg i formen så mycket som möjligt. Så vi ska bara fortsätta som vi gör nu. Förhoppningsvis försvinner hans kickar och irritation när det blir jobbigt. Förhoppningsvis har han bara börjat fälla eller kommit in i en tonårsperiod och försöker hitta sätt att komma undan (han är ju trots allt bara sex, lillponnyn).
 
Bild tagen 25 januari.