Saknad är svårt, diffust och vackert. Den finns alltid, hos alla människor, men visar sig bara ibland. Det är bekräftelsen på att du haft något du tyckt mycket om. Något att längta tillbaka till och minnas med ett sorgset leende. Ett tomrum som aldrig kan, eller ska, fyllas igen. En förbannad klump som kommer då och då och aldrig vill försvinna helt och hållet. Det är något man inte kan beskriva med ord, som en suddig bild, för det gör så jävla ont.

5 veckor sedan. Jag vill aldrig glömma, men samtidigt inte komma ihåg. Jag hade velat få en enda gång till på Cosmos rygg. Eller nu i efterhand hade en kram räckt. Det var tänkt så, några veckor innan han försvann skulle jag komma och hjälpa Felicia med honom, men det blev aldrig av. Jag har ju kvar känslan från alla de ridpass, men jag fick inte uppleva den igen. Jag höll inte mitt löfte om att komma och hälsa på. Han känns längesen och långt bort. Jag är rädd att glömma hur det kändes när han faktiskt var min, men jag vill inte heller komma ihåg för då kommer tårarna ännu en gång.

"Det var ju bara en häst". Tänk om jag gått runt och sagt så när nån dött "det var ju bara ett barn". Saknad är alltid berättigad, oavsett om din nalle eller mamma dött. Man styr inte över nån annans känslor. Jag saknar den där förbaskade mulen som alltid skulle plocka och nafsa i allt. Eller hela honom, faktiskt.