Jag älskar min ponny. Verkligen älskar. Jag har ju tyckt om henne ända sen jag såg annonsen första gången men nu känns det bara bättre och bättre för varje dag som går. Det är sådär att jag bara kan stå och titta på henne för att hon är så extremt gullig när hon håller på och busar som mest, att jag ibland inte kan sova för att jag fortfarande inte kan förstå att hon är min - bara min.

 

Samtidigt blir jag blir rädd. Det är knappt tre år till min 18-årsdag och jag har redan ångest. Ångest inför att tappa henne, låta henne flytta vidare. Jag förstår inte hur alla klarar av att lämna sin ponny bakom sig. Jag känner ju knappt min och funderar redan på hur det ska bli när jag måste släppa henne. De två månader jag haft henne har gått så otroligt fort, bara försvunnit. Jag blir nästan stressad att inte hinna njuta av och uppskatta den tiden vi har framför oss. Inte hinna uppskatta henne tillräckligt, även om jag vet att jag älskar henne så mycket jag bara kan göra. Jag går ändå och blickar tillbaka och det är inte bra för någon. Vet inte hur jag ska komma ur det här, men jag ser det som nån slags tidsgräns som bara kommer närmare och närmare. Med Cosmos fanns aldrig riktigt det där slutet framför mig så konkret, och när det kom var ändå slutet början på nått nytt. Nu har jag ingen aning om vad som händer. Det tar liksom slut på riktigt. Jag vet att jag är töntig men det känns faktiskt såhär. Jag vill bara att allt ska bli så bra som det bara går.

 

På något sätt ska jag bli sådär klyschig och tänka på allt jag har framför mig istället för vad jag förlorat. Och egentligen har jag inte förlorat något, jag har bara påbörjat det genom att ha två asbra månader, och ska ha väldigt många till. Nu ska jag fortsätta uppskatta, älska min ponny och ha otroligt roligt i flera år till.