I'm back I suppose

Matfors i tisdags, jag ska ta tag i att skriva om det imorn

 

Det händer mycket i mitt liv hela tiden. Och även om jag fått sommarlov finns det saker som inte hinns med att göra. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - eller snarare var jag ska börja. Jag tycker att det är svårt med Ketzhal just nu och det är inte så konstigt med tanke på att det gått helt klockrent alltihop i snart ett halvår. Kanske är det just det, att jag har vant mig vid att det har gått bra. Kanske har jag fått högre förväntningar och vill att det ska gå framåt i samma takt som tidigare? Att det gör att jag inte nöjer mig vid samma nivå utan vill ta ett litet steg till och att det brister då.

Sen går det inte dåligt att rida, men inte heller bra. Eller min känsla är inte bra. Jag vet inte vart motivationen tog vägen liksom. Rider mycket hellre ut i skogen och gasar än ett pass på planen just nu, fast så kan det ju få vara ibland också, för det tror jag att vi båda behöver. Släppa på alla krav och ha sådär riktigt jävla kul. Det hade vi idag. Var ute i skogen med Jessica och Hector och busade. Galopperade fort som satan och sedan långsamt, nästan på stället upp för hemliga ängen. Sen hoppade vi massa hinder ute i skogen och skrattade åt våra ponnysar. Eller när jag och Malin gjorde ett spontant hästbyte igår och red skrittade ut barbacka i skogen på hack. Även om värmen inte finns här så är det precis såhär jag vill spendera min sommar. Och förhoppningsvis kommer värmen också.

 

Jag tror allt kommer kännas lättare när jag får komma bort till Signe och byta miljö totalt i några veckor. Spendera varje dag med Tina och Signe som jag i vanliga fall inte träffar jätteofta. Få ta sommarlov tillsammans med Ketzhal och busa, bada, fota och skratta. 

Jag är så glad att jag har alla mina fina, underbara vänner. Ni betyder allt och jag vet inte vad jag gjort utan allt skratt tillsammans med er? Legat i ett hörn som en grå degklump förmodligen. Jag är glad att jag har så nära vänner att jag kan prata med dom om allt. Hur förjävligt livet än känns, för så är det verkligen. Jag ringer både storgråtande och i total lycka och det känns lika naturligt hursom. Nu vet jag bara inte vad jag ska säga så det är ingen idé att ringa och försöka få svar på några frågor, för det finns inga.

 

Allt känns bara så väldigt krångligt just nu. Jag vet inte hur jag ska rida Ketzhal, jag saknar Sofia som sjutton och gråter redan över att Tina ska flytta (läs försvinna) härifrån. Jag har ångest över gymnasiet. Cosmos är borta för alltid och jag kommer aldrig mer få se dom gula öronen spetsas, eller hans blick, för jag har aldrig sett en blick så fylld av bus. Jag kommer aldrig få uppleva den där hemska stunden jag fasat för, när transporten skulle stängas igen efter en sista kram och en ny liten tjej tagit över (som i mardrömmarna alltid va en bortskämd snorunge, fastän jag vet att han skulle sålts till bästa möjliga). Jag har alltid tänkt mig det som värsta möjliga scenario, men nu vet jag att det kunde bli så mycket, mycket värre. Där hade jag haft en riktig chans att säga hejdå och till och med en möjlighet att säga "vi ses igen". Nu försvann han på ett så dramatiskt sätt jag aldrig hade kunnat drömma om. Cosmos betyder ju världsallt och det tycker jag är så fint. För jag tror att när jag är 90 år och tänker tillbaks på mitt liv, så är han något jag kommer minnas, bilden av de spetsade öronen och busiga ögonen kommer finnas kvar hos mig för evigt.

Hej Vera! Du är en stor förebild för mig :) du är mycket äldre än mig men ändå. Jag tycker du är en riktigt bra förebild när du skriver ut allt vad som hänt med Cosmos, hur du känner och tänker och allting. Även om det inte hänt samma sak för mig känner jag igen mig lite i dina texter. Samma sak nu när du skriver hur du känner med Ketzhal (stavning?), med ridningen och så. Det var samma för mig med min ponny. Första månaderna gick det så himla bra. Sen började vintern, vintern funkade inte alls för det mesta. Hon bockade av mig i princip varje hoppträning, jag var som en liten vante på hennes rygg. Mitt rekord är att ramla av tre gånger på två dagar.. Sen när sommaren kom så blev det bra igen. Vi åkte på tävlingar och vi båda mådde så bra. Sen släppte vi ihop henne med ett annat sto. Det andra stoet sparkade henne på ringbandet. Det sprack. Hon fick åka in akut till Rättviks klinik, stod i sjukhage och vi fick gå typ en promenad på 10min varje dag. Efter vintern började vi äntligen hoppa igen. Hon hade sån livsglädje och tyckte det var så kul. Men sen när vi kom igång på riktigt, så var det inte samma grej som förut. Inte tänkte jag på det då. Nu har det kommit ikapp mig. Hon vägrar, vill inte, går åt sidan... Och när hon väl hoppar är det för att jag vill. Ska det vara så liksom? Härom veckan var vi på vår första tävling på 10 månader. Jag förväntade mig mycket. Jag spelade upp i hjärnan när vi galopperade ärevarv, i täten... Första klassen ramlade jag av. Jag dök ner med huvudet i gruset. Andra klassen blev jag utesluten. Jag fick ju den där känslan som vi haft innan skadan i andra klassen... Det var så himla härligt. Men sen förstördes den direkt efter av att hon gick åt sidan och inte ville? Jag orkade/ORKAR inte mer.

Nu blev det för långt.. Men jag hoppas du vet att det finns andra som känner igen sig i dina inlägg, ser upp till dig:) Hoppas det blir bättre snart med Ketzhal. Kram Telma