Bilderna blev så fina, Stina är verkligen duktig! Ska visa fler sen
Igår var en jobbig dag. Först hade jag en jättemysig stund med Tina, Stina och familjen. Vi gick alltså ner mot sjön med både Ketzhal och Indra för att fota. Det var kul att träffa Stina igen för vi ses inte så ofta, hon har ju flyttat härifrån den förrädaren. Det var mysigt att få kramar och fina bilder, och skratta lite istället för att gå runt och deppa.
Efter vi fotat så åkte alla hem och jag skulle rida. Funderade på att ta en sväng med Malin med jag kände att jag var tvungen att va själv. Det var bra att jag sa det och skönt att Malin inte tog illa upp alls. När man rider tillsammans så pratar man, och jag orkade inte prata, jag orkade inte vara glad mer. Jag kände ju det på mig redan innan och när jag satt upp på Ketzhal och började rida så grät jag flera gånger. Tårarna bara kom. Jag kan va glad en stund men sen tar det liksom slut. Det är jobbigt att det kommer så plötsligt.
Ketzhal har vilat mycket nu på slutet och det i kombination med hur jag mådde blev bara pannkaka. Hon va så otroligt pigg, uppe i varv och stressad. Studsade på stället, stegrade, bockade och höll på. Jag blev arg och fick henne att ta galopp istället, då blev det bättre. Kunde inte fortsätta ute när hon var så jobbig, så jag red upp på Dalborgs plan. Ville inte gå till ridskolan och få massa frågor igen. Men det gick inte bättre på planen. Fast det var jobbigt att rida där också, så mycket minnen. Nu måste jag i alla fall fortsätta rida veckan ut eftersom det är tävling i helgen. Men jag tror att det är bra att få nått att tänka på och göra.
Så smsade Frida och ville att jag skulle komma till ridskolan och va med henne där. På vägen dit rann det över igen och jag började storgråta. Var tvungen att gå ut ur ridhuset för det gick verkligen inte. Men så fick jag massa kramar till av henne och så kändes det bättre, för en liten stund i alla fall.
Jag bara gråter. Vill bara att det ska kännas bra igen, och att det ska kännas kul att rida. Och inte bara längta efter kramar hela tiden. Och inte gråta så mycket. Och inte behöva störa alla med min ledsamhet. Vill bara ha honom tillbaks här hos mig.
