Försöker verkligen


Jag kan inte rida, inte just nu i alla fall. Ketzhal var dum igår och det var också mitt fel, jag skyller inte på henne. Sen har hon sedan jag köpte henne inte nån gång fått vila så mycket som förra veckan, vilket också är mitt fel. Men, man kan inte sitta och gråta på hästen och tro att det ska gå bra, det har jag lärt mig nu. Hon känner det alldeles för väl och det visste jag väl egentligen att hon skulle göra. 

I måndags blev jag gråtfärdig bara av att vara i stallet, så hon fick vila. Skolan går bra, men hästarna påminner för mycket om Cosmos och inget funkar. Sen red jag tisdag vilket gick skit och även igår. Då gick det ännu sämre. Hon drog med mig flera gånger. Innan jag red igår kom Tina till stallet för allt kändes jobbigt. Jag fick dom kramarna jag längtade efter och hon pratade en stund med mig medan jag grät. Då kändes det helt okej sen faktiskt och jag försökte verkligen rida. Men tro inte att det gick för det heller. Ketzhal ville bara framframfram och det fanns inget stopp, jag klarade inte av att lugna ner henne. Det slutade både i tisdags och igår med att jag gick fram i galopp och lät henne galoppera så fort hon ville. Utan krav, för jag orkade helt enkelt inte.

När jag kom till stallet och alla frågade hur det gick att rida (för det är ju sånt man bara alltid frågar) så började jag gråta som fan igen. Och alla säger att det är okej att gråta, att det vore konstigt om jag inte var ledsen. Men det är så förbannat jobbigt att gå runt och ha ont i magen hela dagarna. Tina frågade om jag vet varför jag är ledsen. Och jag tror att det är för att jag inte fått säga hejdå ordentligt. Jag känner skuld för att jag bara lämnade honom för Ketzhal och aldrig kom tillbaks. Bara vände blad utan att tänka.

När jag gråtit i stallet så alla undrade hur det var med mig så sprang jag bort till Felicia. Dom är de enda som förstår. Alltså verkligen förstår hur jag känner. Det är så skönt att veta att jag kan rusa in hos dem storgråtande och veta att det är okej, utan att skämmas någonting alls. Där fick jag massa kramar till och efter att jag vart där kändes det mycket bättre. 
Sen hade vi klassmiddag och det var väl både bra och dåligt. Jag kan inte sitta hemma hela kvällarna och deppa, men det är svårt att vara "glad" i flera timmar. Och nej, jag måste ju inte spela glad, men det är bland annat vad jag tror att jag behöver. Att få skratta lite. Nikita och jag hade jättemysigt hela kvällen. Sen läste en lärare en dikt om att vara stark och då höll jag på att börja gråta igen för att alla ord stämde så bra. Så jag gick ut en stund, men annars var det en lyckad middag och skönt att få gråta av glädje och skatt istället. Tack Nikita!

Så okej, jag ska inte sluta längta efter kramar, för kramar är mysiga. Och nej, jag ska försöka att inte känna att jag stör alla, för man måste få vara ledsen. Sånt här går inte över på några dagar, jag kommer sakna honom hela livet.

Kommentarer
Postat av: Tuva

Åh Vera massa kramar till dig <3

2014-05-29 @ 20:41:49
URL: http://fattagaloppen.blogspot.se
Postat av: Britta

Vera, låt det ta den tid det behöver. Du ska inte behöva ursäkta dig för någon om hur du känner och hanterar dina känslor. Gråt snälla du, man får det, och förhoppningsvis känns det lite bättre efteråt!

Det som hänt är ruskigt hemskt så omge dig av människor som ger dig styrka och värme. Och kramas, det är en bra medicin!

Du är stark, kramar i tusen <3

2014-05-30 @ 10:53:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback