Film/foto: Vilma Lindström

 

Okej, nu har jag haft henne i en månad. (och som man brukar säga så går tiden otroligt fort) Först tog vi det ganska lugnt så att hon skulle få landa lite och komma in i nya rutiner. Sedan har jag varit ute och galopperat mycket, med det menar jag att jag har legat och rullat i galopp ute i skogen, länge. Sen har vi tömkört henne ett par gånger också. Nu har jag ridit henne på hackamore i en vecka då hon har haft sår i mungiporna. Madde tror att det kan bero på nickelallergi, men vi vet inte. Det ser i alla fall mycket bättre ut!

 

Precis som jag trott är hon väldigt lättlärd, och hon tar till sig nya saker enkelt. Det går extremt mycket bättre i ridningen nu än när hon kom. Sen har halsen börjat komma lite. Hon har varit biffig hela tiden, men nu kommer de där musklerna som bara spelar när man rider. Allt galoppjobb har verkligen lönat sig. Nu de sista dagarna har jag kunnat ta tillbaks henne i galoppen och hon har orkat sätta sig och jobba på i ett mer samlat tempo. Jag tror faktiskt att det är då jag tycker att ridningen är som roligast: när man är ute och galopperar och känner att man kan samla hur mycket som helst. Sitta där och gunga med i sprången ett, och ett, och ett och ett till. Gärna att det är sommar och fint väder. Jag blir alldeles lycklig och bara ler.

Nä, nu ska jag sluta sväva iväg och drömma mig bort till galopper över ängarna på sommaren. End of this inlägg.