.
I inlägget om grenar berättade jag ju om hur jag har fått erfarenheter. I körningen nämnde jag en olycka. Så sa jag att jag skulle berätta om den. Här ska ni få höra.
.
Sommaren 2011 red och körde jag och några kompisar en shettis, Ängla.
Vi fick kämpa mycket. I början tyckte hon väl att det var kul att få lite uppmärksamhet. Sedan förstod hon att vi skulle hänga där hela sommaren och blev mer och mer jobbig. Gick inte fram ett steg när vi red, bockade, var sur och stegrade.
.
Så fick vi prova att köra henne.
Då var hon en helt annan ponny ! Det var så kul, och framför allt så tyckte hon att det var kul.
Sedan började ju skolan igen och så. Men vissa helger tog vi oss ut dit i alla fall.
.
En helt vanlig dag någon gång i Oktober (?) åkte jag och Linnea (http://linnealindroth.devote.se) ut till Ängla för att köra.
Vi trodde väl att det skulle vara som vanligt, men där trodde vi fel.
.
Jag kommer inte ihåg alla detaljer men ska försöka berätta det hela så detaljerat som möjligt.
Det började såklart med att vi gjorde iordning och så. Sedan styrde vi ut på en liten väg (Som är gjord för att bilar ska kunna köra där, men det är aldrig någon som kör där. Perfekt att köra på !) Så kör vi som ut på en äng och tillbaks på vägen igen, alltså att man varvar.
.
Ängla kändes pigg och glad.
Vi travade och skrittade lugnt ett tag. När vi kom ut på ängen skulle vi öka så hon fick springa av sig lite. Från början gick det bra. Sen sparkade hon bakut (antangligen för att hon tyckte att det var kul). Och en gång till. Då hände det som utlöste allt annat, hon sparkar och får ena benet över skakeln.
Alltså springer hon helt snett.
.
Ponnyn får panik och börjar skena med vagnen bakom sig.
Linnea hoppar ur vagnen, men jag som håller i tömmarna sitter kvar. Självklart försöker jag få stopp på henne men hon hade ju helt stängt av.
Eftersom hon springer snett så välter vagnen med mig i. Det hände så snabbt att jag inte hann bli rädd. Jag var ju då tvungen att släppa tömmarna. Ängla rusar iväg, den vägen vi skulle ha kört.
Både jag och Linnea har panik för att Ängla springer i riktning mot stora vägen.
.
Så vi försöker omringa henne och rusar åt varsitt håll.
Jag hinner ifatt henne först. Då står hon i en buske, har fastnat med vagnen bakom sig. Flåsande och rädd ser hon på mig, som om det var mitt fel.
Hela tiden ringde vi ägaren, men inget svar.
.
Jag vill ju inte skrämma den stackars lilla ponnyn men närmar mig försiktigt och får tag i henne.
Jag går över ängen med henne bredvid.
Tömmarna satt ordentligt fast i hjulet, så att hon var tvungen att gå med hela halsen åt ena hållet.
Det syns också att hon har panik för att hon sitter fast. Jag ringer Linnea och säger att jag fått tag på henne. Men så när vi lägger på rycker Ängla till och börjar springa. Jag hinner inte med när hon plötsligt tvärt svänger höger, och tappar henne, ännu en gång.
.
Ängla hinner inte långt förän vagnen fastnar i ännu en buske. Och då står hon dessutom inträngd med vagnen på ena sidan och en ensam, oanvänd lada på den andra.
Jag får henne att backa ut ur busken och vi fortsätter gå över ängen.
Jag stannar och väntar på Linnea, efter ett tag kommer hon springande. Så försöker vi få loss tömmarna ur hjulet, men nej. De sitter fast, punkt. Istället är vi tvungna att ta loss dem ur bettringarna. Vilket kanske inte är så himla smart med en panikslagen ponny. Men fanns helt enkelt inget annt att göra.
.
Medans Linnea går runt och försöker lugna ner Ängla tänker vi igenom hur vi ska komma hem.
Det är inte ett alternativ att gå över den trakikerade vägen med en ponny som är så skärrad som hon var då, i bettringarna. NEJ.
Jag minns inte exakt vad det var, men vi fick loss någon rem på selen att leda henne i och gick hemåt. Vagnen och lite annat låg tills vidare kvar.
Självklart vill hon trava och konstra när vi kommer till vägen.
Och självklart kommer det massor av bilar när man verkligen behöver komma över. (Till skillnad från när vi skulle över från början, då var det helt tomt.)
.
Efter en stunds väntan kommer vi över vägen, in i stallet, och tar av en svettig ponny all utrustning. Sedan kollar vi så att hon inte har skadat sig, lägger på ett täcke och går in med henne i boxen.
Ägaren hade inte svarat på våra samtal och var inte hemma.
Vi går upp till ängen och hämtar vagnen.
.
När ägaren sedan kommer hem berättar vi precis allt som hänt.
H*n tycker att vi har skött allt jättebra och att vi ska släppa ut lilla Ängla i hagen med kompisarna igen.
Vagnens ena skakel var helt böjd men h*n skulle fixa det nästa dag när det var lite ljusare.
.
Så gick det alltså till när jag började sluta gilla körning.
Vi har vart där någon gång och kört efteråt, men det har gått sådär.
Jag har dåligt samvete för att vi inte har lagt mer tid på att köra igen efter det som hände. Men det viktigaste var ju egentligen att varken vi eller ponnyn skadade oss.
Vilket egentligen var ett under med tanke på att Linnea hoppade ur en vagn när hon skenade, jag satt i när vagnen välte och Ängla sprang ett tag med skakeln mellan benen.
.
/Vera