Min min min
Det går otroligt mycket upp och ner, hela tiden. Inget är rättvist och ibland är allt kaos, men ibland svävar man runt i ett lyckorus och somnar med ett leende på läpparna. För ett par veckor sen grät jag mängder på hästryggen och nu kan det vara fläckfritt. Eller nästan i alla fall. Det är väl just så det ska vara, speciellt i denna ålder?
Jag har varit väldigt nere i nästan två veckor. Det gjorde ont i hela mig av Cosmos-saknad och alla de som såg igenom gav mig kramar. Ni vet när man går runt och är gråtfärdig och nån frågar hur det är egentligen så bryter man ihop. Var hemma hos Felicia och det blev så himla jobbigt så jag grät hela kvällen sen efteråt. Alla säger att man måste låta sånt här ta tid men ibland tror jag folk tänker, men kan hon aldrig släppa det där? Hela min blogg är fylld av saknad, men sluta läs då, för att det är något jag behöver skriva om för min egen skull. Jag älskade denna ponny varenda dag medan han levde, så mycket att jag ibland bara kunde le. Men jag förstod nog aldrig hur väldigt mycket kärlek där faktiskt var. Tänkte nu att när jag finner det nästa gång kan jag leva lycklig, men sen insåg jag att jag är mitt inne i det. Man kan vara alldeles för blind för sitt eget bästa ibland. Jag har på slutet blivit bättre på att uppskatta, möta min ponny med ett leende varje dag och visa henne hur fantastisk hon är genom en extra puss på mulen alltid.
Att hon är just sådär fantastisk, så var hon idag. Eller så var det jag som såg det mer idag? Jag tror egentligen att hon speglar mest mitt eget humör och att hon blir uppe på topp när jag är där. Red i ridhuset för Elin idag och det var känsla alltså! Hon lättade fram och blev lätt i handen och så lät jag henne länga lite men samtidigt vara kvar och så tänker man att så, precis så ska det vara. Sån där känsla som jag fått de flesta pass för Madde nu på slutet. Jag satt där och förundrades ännu en gång över att något så fint faktiskt kan vara mitt alldeles eget. Detta kan bli riktigt jäkla bra och idag är en sån dag jag somnar lycklig.
Hoppträning
Ben, ben, ben, håll om, inte fastna i handen, eller armbågarna, lugn, stäm av, dubbelhaka, blicken framåt, koll på ytter, vänta ut henne, andas, dubbelhaka, bak med axlarna, stäm av, ben, ben, men tillbaka, röra fingrarna, inte händerna, blicken, ytter, loss i armarna, andas, eftergift, dubbelhaka, bak med axlarna, TÄNK.
Hoppade för Emelie igår istället för Elin. Det är nyttigt att träna för olika som man alltid säger. Emelie var jättebra verkligen och Elin hade fixat en grym (men svår) övning åt oss. Det var massa studs, en linje och snäva svängar. Vi hoppade inte högre än 50cm kanske men det var riktigt jäkla svårt haha. Ketzhal har svårt för att komma in i galopp på studs så jag travade de första gångerna. Annars är det lätt att hon inte hinner lyfta på fötterna och snubblar igenom eller försöker ta dem flera i taget. Men det funkade bra i trav så jag rullade i galopp men var noga med att hålla ihop henne innan och det gick bra. Svängarna var spännande, vi fick till den ena men den andra blev lite överkurs så jag la en volt. Trodde jag skulle ramla av när jag svängde rakt mot väggen men ketten var med.
När jag tränade för Lotta en gång i vintras på Wången kom vi fram till att jag störde Ketzhal för mycket. Eller att jag hamnade för mycket bakåt i dressyrsits och liksom drev henne bakifrån. Istället började jag "kura ihop mig" lite som Lotta uttryckte det. Sitta där stilla i sadeln och vänta för att K skulle hitta sin egen balans och orka komma ihop sig.
Igår var Emelie på mig jättemycket om detta och det har även andra tränare varit förut. Jag brukar då berätta om vad jag och Lotta kommit fram till. Men igår testade jag att göra som E sa och ta in/bak hakan, tänka dubbelhaka. Då kom även axlarna tillbaka och jag satt mer korrekt på henne. Men det blev ingen skillnad som att hon inte orkade utan hon rullade på. Vi pratade om detta efteråt och då sa vi att det behövdes att jag inte störde henne förut men nu har hon både styrka och kondition och har inga problem alls med att jag sitter där jag egentligen ska. Så det är verkligen nått jag ska tänka på framöver. Det är en helt annan sak i dressyren, detta har bara gällt hoppningen.
Emelie har inte sett Ketzhal nått förut utom en gång när jag tömkörde henne på planen i somras. Det var det värsta passet vi någonsin haft skulle jag tro, så det var ju bra att hon fick en annan bild av oss, förhoppningsvis mer sann. Hon tyckte även att K var en jättefin ponny med luftiga gångarter och blev riktigt fin när hon lättade fram. Och att hon verkar ha en jäkla hoppvilja, det är ju sant!
Cosmos-dag idag
Jag tror inte på övernaturliga saker egentligen men idag var det verkligen som om Cosmos var nere och hälsade på mig och Felicia. Det är fint att tänka så ibland. Jag kom att tänka på honom och började bläddra igenom gamla bilder och sen började jag bara storgråta helt plötsligt. Just då skrev Felicia ungefär "åh cosmos, ibland kommer det bara". Vi har inte hörts så mycket på slutet så det fanns väl nån mening med det, eller så var det bara nått speciellt just idag. Det var en Cosmos-dag idag, det är hemskt att tänka att han snart varit borta ett halvår. Klart att jag inte tänker på det lika ofta och att minnen bleknar, att det inte kommer tillbaks lika ofta. Men ibland bara hugger det till, för det var faktiskt så att han försvann ifrån mig, oss. Just nu när jag skriver detta saknar jag honom något fruktansvärt. Ketzhal är svår och raka motsatsen till C. Hon är uppe i varv, lättstressad och man måste vara väldigt närvarande hela tiden. Det är utmanande och roligt. Men ibland saknar jag Cosmos och hans enkelhet. Jag visste alltid vart jag hade honom och det var inte lika känsligt, han bara var. Fin, go och busig. Ta inte detta som att jag inte tycker om Ketzhal, bara att dom är sånna motsatser.
Jag är hemsk som inte kunde inse medan han ännu levde hur förbannat mycket jag tyckte om honom, för det gjorde jag verkligen. Att man aldrig kan fatta sånt i tid?! Fast jag älskade honom då också, förstod bara inte vad han faktiskt betydde. Tänk om jag kunde få komma bort dit nån gång då och då nu och bara skritta ut barbacka och gosa och minnas allt det glada. Är det alltid så att man börjar älska saker när dom är borta? Jag saknar inte bara honom, utan hela den tiden jag var borta hos Dalborgs är så himla positiv för mig, alltså minnena från den. Jag och Felicia hade så roligt och det var så enkelt alltihop. Jag saknar henne och det. På slutet har jag vart bort och ridit på deras plan ett par gånger och det kanske är det som fått mig att känna såhär nu, väckt dom känslorna.
Jag har haft en riktig depp-kväll ikväll. Har insett att jag vuxit ifrån den där tiden när det var just enkelt. Man började nånstans att övertänka allt och det handlar endast om prestige nu för tiden. Man blev medveten om hur mycket det pratas och hur utsatt man faktiskt är i denna sport, inför varandra. Det är så fruktansvärt svårt och jag försöker att bara stänga ute allt men det är inte så lätt och ibland vill jag bara gömma mig och Ketzhal nånstans där ingen bryr sig. Utan prestige, krav, blickar, snack och bara massa skit. Det är inget som hänt just mig, utan det är svårt att ta ställning till allt och veta vad man ska säga. Det är lätt att man tappar motivationen, inte på grund av hästarna, utan allt runtomkring. Jag vet inte om jag ska publicera detta inlägg för ni får inte misstolka mig nu, men om ni gör det så skriv till mig och inte nån annan som inte har ett skit med saken att göra. Dra inte egna slutsatser utifrån min text utan läs den för vad det står.
Tävlingssäsongen 2014
Min första tävlingssäsong med Ketzhal är slut och jag kan inte vara annat än fantastiskt nöjd. Från att trava stora delar av en LD till att placera oss trea i en LB. Och från 53 till 62% i lb:1. Det är fan bra och jag är stolt över mig, henne och oss tillsammans. Varken hon eller jag har större tävlingserfarenhet sen innan så vi har gjort detta för första gången båda två.
Sedan har vi naturligtvis som alla andra mycket att jobba på. Endast en tävling har vi varit felfria båda klasserna, och det är svårt att få till dom där runda fina sprången, inte riva, svårt att inte fastna i handen, svårt att hitta den där galoppen. Det är svårt att ha henne stadig genom ett program, halterna är katastrofala. Hon behöver komma till ro och inte hetsa sig fram. Det finns mängder av förbättringsmöjligheter, så kan man ju se det, saker att jobba på, förbättra. Utveckling, inte vad som är dåligt nu utan vad som ska bli bra senare. Så kan man ju faktiskt se det.
Ketzhal är en perfekt ponny för mig har jag kommit fram till nu på slutet, för hon har verkligen det jag vill ha. Hoppvilja, bra gångarter och hon är personlig, hon är helt egen. Det är så roligt med en häst som är så taggad och mån om att göra rätt. Hon vet så väl när hon gör fel och blir fruktansvärt frustrerad. Jag börjar tycka om henne sådär väldigt mycket.
Nästa år ska vi ganska snart starta la:1. Det krävs träning i vinter och vi kommer inte ha fantastiska procent första tävlingen, men jag vill framåt och utvecklas. Madde är otroligt engagerad och i vinter är det hårdträning som gäller. I hoppningen vill jag få till bättre språng och få henne att öppna upp bättre. Börja sätta dom där nollorna. Vi har precis börjat hoppa LB och ska fortsätta med det.
Jag tävlar för att det är kul och för min och min ponnys skull. Jag är oberoende av resultaten. Jag kan säga att det var skitbra innan jag sett procenten. Att det fortfarande är bra trots att vi red på 53%. Det kan vara bra ändå, för ur vems perspektiv? Vem bestämmer vad som är bra? Jag var nöjd efter att ha fått tidsfel för det är positivt i Ketzhal-samanhang. Jag var nöjd över en runda på 18 fel, för jag fick till många fina språng. Det handlar för mig faktiskt inte om dom där resultaten, i slutändan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tävlar för att det just är roligt.
Sen är det även en sporre att bli bättre, mål att jobba mot såklart!
Mina mål 2014 var att
- Ha sjukt roligt
- Stärka galoppen och fattningarna
- Rida lb:1 på över 60%
- Starta lb hoppning
- Simma i storsjön
Och alla är de avklarade! Nu blev detta i princip ett hyllningsinlägg till mig och Ketzhal men det kunde det väl få bli då!
Fucking bergochdalbana
Denna vecka har det gått väldigt mycket upp och ner. Måndag tömkörde jag vilket gick dåligt. Försökte ett tag men lyckades inge vidare så Madde fick ta över och då fick hon igenom henne så hon blev fin, men så fort vi bytte tillbaks var det likadant igen. Tisdag red jag för Madde och det gick verkligen fruktansvärt dåligt. Det har ju gått väldigt bra ett tag och då är jag van vid det så när det blir ett endaste litet fel så blir jag irriterad. Det känner ju Ketzhal och när jag inte är glad vill ju inte hon göra rätt, så då fortsätter det sådär. I tisdag blev det att hon gick ur formen, sprang med alla ben överallt huvudet i luften och släppte ryggen. När hon blir sån och bara stressar på där så går det inte att sitta ner på henne för att hon blir så i obalans. Då ska jag på med ordentligt med ben och röra litegrann på fingrarna, men istället blev jag stum i handen och tog henne för mycket i munnen. Då sa Madde faktiskt till mig att sådär får du inte göra, det är fel. Visst vet jag det, men det är så förbannat svårt med detdär tålamodet ibland... Det var absolut inte Madde som gjorde det, och inte Ketzhal heller, men jag började gråta och tyckte jag var sämst i världen. Inte för att det gick dåligt utan för att jag visste att om jag bara hade ridit ordentligt och haft mer tålamod så hade det gått bra. Jag blev oerhört arg på mig själv. Men det går upp och ner, så är det faktiskt, och vi pratar om det ganska ofta att en utvecklingskurva går inte spikrakt uppåt. Det måste få gå dåligt ibland, faktiskt, men det är väl lätt att skriva det såhär en vecka efteråt.
Redan onsdag kändes hon fantastiskt fin igen, men då var det istället hoppträning. Jag bestämde mig för att det skulle gå bra men för att det skulle göra det så var jag tvungen att rida oavbrutet hela passet. Trav, galopp, gemensam uppvärmning, hoppa fram, jobba galoppen, rida traven, hoppa mer, rida, hoppa bana, galoppera, trava, bana igen, galoppera av, trava av, skritta. Det bar verkligen ridning från början till slut och det var nödvändigt. Hon blev väldigt rund och fin och kunde vänta på mig i galoppen mellan hindren och vi fick till bra språng. Dock känner jag som alltid (alltid både hopp och dressyr) att jag blir för kvar i handen. Måste. Mjukna. I armbågarna. Det fick jag höra första gången tidigt i våras av Lina och det är något jag måstemåste jobba med ännu mer.
Torsdag skrittade Malin Ketzhal, jättesnällt! Fredag blev det först skritt i skogen 1h och sen 30min på planen. Hon var riktigt riktigt fin! Väntade i galoppen, jag fick en bra känsla där, kunde till och med ligga och rulla skritt-galopp och halt-galopp(!!). Sen stog det även några upphöjda bommar framme på diagonalerna. Jag fick för mig att rida snett igenom och skänkelvikning över dem, vilket funkade superbra! Då kunde hon inte rusa iväg utan skulle flytta undan men sedan lyfta på tassarna. Kanske borde testa det med lite större hinder.
Sen nu i helgen var det ju klubbmästerskap på ridskolan. Igår hoppning, vi hoppade en LC. Hon kändes verkligen supersuper på framridningen, la sig inte på utan rullade bara i lagom tempo. Gjorde en toppenrunda där vi tyvärr petade sista hindret vilket var mitt fel för att jag inte hade med mig yttersidan och inte hann fånga upp henne för att hon blivit lång i galoppen på långsidan.
Dressyr idag, red först lc:1 och där kändes hon fin på framridningen. Dock blev allt lite hastigt när vi red runt i collectingring, och det fortsatte även inne på banan. Hon kom inte riktigt till ro. Inte en enda halt blev ens okej, och avsaktningarna från galopp var kaos, men annars kändes det ändå ok bortsett från att hon inte är helt stadig. Vi red på 57% och kom tvåa i klassen. Elin hjälpte mig med framridningen till lb:1 och jag fick med mig yttersidan mycket bättre. Här kändes hon mycket finare inne på banan och vi red på 60%. Den klassen är jag riktigt nöjd med!
Så, veckan har vart väldigt upp och ner men jag är nöjd ändå. Nu är det chill för ponnyhäst måndag tisdag och sen dom vanligt igen.
Valpkurs och planering
Innan det varjag ute hos Ketzhal, var riktigt snabb idag - var bara där två timmar för att hinna hem. Fixade allt och sen tog jag in och pysslade lite med henne. Tog sen en skrittur barbacka på hack i så lite som 20min, men det är ju bättre än inget!?
Det känns bättre nu (eller ja idag, vem vet hur det känns imorn?), jag hade en liten dipp förra veckan. Det kändes inte alls roligt att rida och jag ville hellre låta henne vila varje dag ungefär. Sen kände jag igår att jag faktiskt fick ta tag i det. Så jag var jättenoga med allt och borstade mycket, lindade benen och la upp passet bra. Det går mycket bättre för mig om jag är ordentlig med allt, blir som mer motiverad då och det var ju det jag var ute efter. Så red jag ett dressyrpass på planen och hon var fin faktiskt, inte ofta hon känns så bra utan att Madde är med!
Hoppade även Ketzhal i lördags och då fick jag till mycket bättre språng än på onsdagen. Var tvungen att hoppa då för vi har teori på onsdag och ska tävla på Wången i helgen så ville checka av henne eftersom det inte känts bra. Nu ska jag försöka hålla i det här och hitta tillbaks till motivationen. Imorn tänkte jag tömköra, och det är svårt, men jag ska försöka, och alltså verkligen försöka. tömkörde i fredags och visst, hon var fin, men hon släppte inte igenom allt och jag fick inte itllbaks henne helt. Det viktigaste är att jag vet vad som inte var bra och att jag ska jobba med det imorgon. På onsdag är det alltså ingen hoppning. Då ska istället Sofia rida Ketzhal, dressyr på någon äng funderar vi på. Jag ska med ändå och hjälpa dem och fota lite om vädret tillåter. Sen på torsdag är det hoppträning för Christelle. Och fredag ska vi ta det lugnt, skritta/jogga i skogen tror jag. Sen lördag är det alltså hopptävling! Hoppar LC lag och LB individuellt.
Nästa helg är det KM på ridskolan och då blir det en LC hoppning som är klubbmästerskap och sen lc:1 och lb:1 i dressyren. Det är troligen sista tävlingen för säsongen också. Fyra klasser på en helg blir för mycket och vi hoppade mest hela våren så det blir bra med lite mer dressyr!
Hoppetossa var det ja
Det har vänt, vad hände?
Hoppningen har alltid känts bra och dressyren vart svår, ända sen jag fick henne. Hoppa kan hon ju liksom. Nu känns det inte bra. Allt blir liksom fel, jag vet inte hur man rider när man hoppar längre.. Hon är taggad men samtidigt orkar hon inte sitta ihop utan det blir slängtrav helt plötsligt. Och jag lutar mig framåt för mycket och kan inte vänta ut sprången och tar i henne för mycket, och för lite. Hon blir dom skjuten ur en kanon och måste vänta, men även om hon gör det innan hindren så sätter hon av innan/över dem. Och väntar hon för mycket så trillar hon isär och orkar inte. Det är en sån liten marginal där alltså.
I början när jag hoppade henne tyckte jag att det gick jättefort och att jag inte hade nån kontroll alls. Jag vet inte om hon blivit lugnare eller jag lärt mig rida henne, men skulle tro på det andra. Jag var inte van vid såhär framåt hästar sen innan.
Igår innan hoppträningen var jag ute och galopperade henne nerifrån järnvägen och upp en gång. Det hjälpte så att hon var jättefin i uppvärmningen, men när vi kom till galoppen var hon som vanligt och det gjorde alltså inte så stor skillnad. Dock tycker jag väl inte att det är ett så stort problem att hon taggar. Hon är sån och jag gillar det, i lagom dos. Det jag vill är att få till bra, jämna språng och en bra, jämn galopp mellan hindren. Och att galoppen inte ska falla isär utan finnas kvar.
Alltid så att något inte ska funka. Men samtidigt (som Elin sa igår) så skulle man ljuga om man sa att det inte blivit bättre och hon starkare. Bara travbommar för en månad sen till nu, hon väntade faktiskt igår och lyfte på fötterna. Och dressyren känns bra nu och när jag tömkörde för nån vecka sen så var det riktigt riktigt roligt, men som sagt, vad hände med hoppningen helt plötsligt, den som bara flutit på?
