Ett skolarbete jag kom på att jag kunde publicera även här.

”Barn ska få vara barn”. Det är vad man alltid har fått höra. Sedan börjar fotbollslagen för tioåringar att bara låta de bästa få spela ändå. Uttagningar och känslan av att vara tvungen att prestera. Och plötsligt finns det inget ”idrott ska vara kul” längre.

Visst, detta är en negativ syn på ett väldigt positivt ämne. Alla borde idrotta, för det ger så mycket och är så otroligt roligt. Men, det är när det kommer till den där gränsen, gränsen där det går över till blodigt allvar och risken att känna sig otillräcklig. I programmet ”Jag ska bli stjärna” fick man följa klockrena exempel på just precis detta. Barn som inte börjat högstadiet går upp klockan fem på morgnarna för att hinna spela tennis före (efter räcker inte) skolan.

Om man ska se detta ur ridsportens perspektiv så ÄR världen så orättvis som man alltid har fått höra att den är. En elvaåring med rika föräldrar men inte så stort intresse har ett helt stall fullt med egna ponnyer och åker runt på tävlingar varje helg.
En annan lika gammal med ett brinnande intresse vistas på en ridskola en gång i veckan, och föräldrarna har knappt råd att betala för den halvtimme hen får sitta på lektionshästen. Risken är att båda två tröttnar. Den ena för att pressen från föräldrarna blev för mycket och den andra för det motsatta, föräldrarnas bristande intresse.

Jag är ofta avundsjuk på de där som fått hoppa SM redan vid tio års ålder. Varför är det inte mina föräldrar som är så hästintresserade (och rika)? De som lyckas med vägen dit utan pengar eller de där föräldrarna som skjutsar varje helg är värd ett SM-guld i sig.
Sedan har man ju även alltid fått höra att man ska vara nöjd med vad man har. Jag har i alla fall föräldrar som lät mig börja rida och hålla på med det jag vill. Som hjälper mig så mycket de kan trots den bristande kunskapen. Som precis köpt en alldeles egen ponny till mig, vilket jag är dem evigt tacksam för.

Barn ska få vara barn, idrott ska vara roligt, livet är orättvist och man ska vara nöjd med vad man har. Det är så, som man alltid har fått höra.