Jag tror inte på övernaturliga saker egentligen men idag var det verkligen som om Cosmos var nere och hälsade på mig och Felicia. Det är fint att tänka så ibland. Jag kom att tänka på honom och började bläddra igenom gamla bilder och sen började jag bara storgråta helt plötsligt. Just då skrev Felicia ungefär "åh cosmos, ibland kommer det bara". Vi har inte hörts så mycket på slutet så det fanns väl nån mening med det, eller så var det bara nått speciellt just idag. Det var en Cosmos-dag idag, det är hemskt att tänka att han snart varit borta ett halvår. Klart att jag inte tänker på det lika ofta och att minnen bleknar, att det inte kommer tillbaks lika ofta. Men ibland bara hugger det till, för det var faktiskt så att han försvann ifrån mig, oss. Just nu när jag skriver detta saknar jag honom något fruktansvärt. Ketzhal är svår och raka motsatsen till C. Hon är uppe i varv, lättstressad och man måste vara väldigt närvarande hela tiden. Det är utmanande och roligt. Men ibland saknar jag Cosmos och hans enkelhet. Jag visste alltid vart jag hade honom och det var inte lika känsligt, han bara var. Fin, go och busig. Ta inte detta som att jag inte tycker om Ketzhal, bara att dom är sånna motsatser.
Jag är hemsk som inte kunde inse medan han ännu levde hur förbannat mycket jag tyckte om honom, för det gjorde jag verkligen. Att man aldrig kan fatta sånt i tid?! Fast jag älskade honom då också, förstod bara inte vad han faktiskt betydde. Tänk om jag kunde få komma bort dit nån gång då och då nu och bara skritta ut barbacka och gosa och minnas allt det glada. Är det alltid så att man börjar älska saker när dom är borta? Jag saknar inte bara honom, utan hela den tiden jag var borta hos Dalborgs är så himla positiv för mig, alltså minnena från den. Jag och Felicia hade så roligt och det var så enkelt alltihop. Jag saknar henne och det. På slutet har jag vart bort och ridit på deras plan ett par gånger och det kanske är det som fått mig att känna såhär nu, väckt dom känslorna.
Jag har haft en riktig depp-kväll ikväll. Har insett att jag vuxit ifrån den där tiden när det var just enkelt. Man började nånstans att övertänka allt och det handlar endast om prestige nu för tiden. Man blev medveten om hur mycket det pratas och hur utsatt man faktiskt är i denna sport, inför varandra. Det är så fruktansvärt svårt och jag försöker att bara stänga ute allt men det är inte så lätt och ibland vill jag bara gömma mig och Ketzhal nånstans där ingen bryr sig. Utan prestige, krav, blickar, snack och bara massa skit. Det är inget som hänt just mig, utan det är svårt att ta ställning till allt och veta vad man ska säga. Det är lätt att man tappar motivationen, inte på grund av hästarna, utan allt runtomkring. Jag vet inte om jag ska publicera detta inlägg för ni får inte misstolka mig nu, men om ni gör det så skriv till mig och inte nån annan som inte har ett skit med saken att göra. Dra inte egna slutsatser utifrån min text utan läs den för vad det står.
