Jag har varit väldigt nere i nästan två veckor. Det gjorde ont i hela mig av Cosmos-saknad och alla de som såg igenom gav mig kramar. Ni vet när man går runt och är gråtfärdig och nån frågar hur det är egentligen så bryter man ihop. Var hemma hos Felicia och det blev så himla jobbigt så jag grät hela kvällen sen efteråt. Alla säger att man måste låta sånt här ta tid men ibland tror jag folk tänker, men kan hon aldrig släppa det där? Hela min blogg är fylld av saknad, men sluta läs då, för att det är något jag behöver skriva om för min egen skull. Jag älskade denna ponny varenda dag medan han levde, så mycket att jag ibland bara kunde le. Men jag förstod nog aldrig hur väldigt mycket kärlek där faktiskt var. Tänkte nu att när jag finner det nästa gång kan jag leva lycklig, men sen insåg jag att jag är mitt inne i det. Man kan vara alldeles för blind för sitt eget bästa ibland. Jag har på slutet blivit bättre på att uppskatta, möta min ponny med ett leende varje dag och visa henne hur fantastisk hon är genom en extra puss på mulen alltid.

Att hon är just sådär fantastisk, så var hon idag. Eller så var det jag som såg det mer idag? Jag tror egentligen att hon speglar mest mitt eget humör och att hon blir uppe på topp när jag är där. Red i ridhuset för Elin idag och det var känsla alltså! Hon lättade fram och blev lätt i handen och så lät jag henne länga lite men samtidigt vara kvar och så tänker man att så, precis så ska det vara. Sån där känsla som jag fått de flesta pass för Madde nu på slutet. Jag satt där och förundrades ännu en gång över att något så fint faktiskt kan vara mitt alldeles eget. Detta kan bli riktigt jäkla bra och idag är en sån dag jag somnar lycklig.