Hur ska jag klara mig utan ponnyn min? Hon har det bäst tillsammans med Tina och Signe i alla fall. Dom har inte fått så mycket order mer än vilka bett de ska rida på. Gör va ni vill och kör gärna lite hårt med henne! Förövrigt fotade vi x2 igår med Stina och jag red lite barbacka på torstas plan också. HON VA SKITFIN! Inte ridit dressyr på läääänge och ändå loss o mjuk och tycker hon tog bettet bra också! Härligt att åka bort med den känslan!

Nu är jag hos mormor och morfar 2h från Göteborg efter 10h i bilen med Felicia idag. Ska vara här 5-6 dagar. Väldigt smidigt att jag kunde åka ner med henne då hon också skulle till göteborgstrakterna. Vi som aldrig hinner träffas annars, perfekt ju! 

Här ska jag sola bada och äta glass om vädret tillåter, plus gå på kusins konfirmation. Sen är jag jättesugen på att ta en sväng till där Felicia är (Lysekil) för att se de fina pållarna och föl osv där, gärna genom min kameralins, haha. Får hoppas på det i alla fall!

Sen blir det 5 dagar i vår stuga utanför Övik med pappa och Tina göljer även med dit. Ruuuuligt! Hoppas på mer sol och bad där. 

När jag kommer hem är det chill 1 vecka och trimma Kett. Sen jobbar jag de tre första veckorna i aug. 2-3 aug ska jag och Ketzhal hoppa terräng i Åsarna också, ska bli så sjukt roligt, dööör. Jag skrattade mig igenom en träning på tannes gräsbana och vad är den jämfört med detta liksom?!

Sen börjar jag gymnasiet och där slutar detta inlägg för åbgesttankarna kommer smygande och jag vill inte att min blogg ska bestå enbart av depp...

Vi är uppe länge, äter massor, gosar med världens finaste hästar och fotar sommarbilder. 

Saknad är svårt, diffust och vackert. Den finns alltid, hos alla människor, men visar sig bara ibland. Det är bekräftelsen på att du haft något du tyckt mycket om. Något att längta tillbaka till och minnas med ett sorgset leende. Ett tomrum som aldrig kan, eller ska, fyllas igen. En förbannad klump som kommer då och då och aldrig vill försvinna helt och hållet. Det är något man inte kan beskriva med ord, som en suddig bild, för det gör så jävla ont.

5 veckor sedan. Jag vill aldrig glömma, men samtidigt inte komma ihåg. Jag hade velat få en enda gång till på Cosmos rygg. Eller nu i efterhand hade en kram räckt. Det var tänkt så, några veckor innan han försvann skulle jag komma och hjälpa Felicia med honom, men det blev aldrig av. Jag har ju kvar känslan från alla de ridpass, men jag fick inte uppleva den igen. Jag höll inte mitt löfte om att komma och hälsa på. Han känns längesen och långt bort. Jag är rädd att glömma hur det kändes när han faktiskt var min, men jag vill inte heller komma ihåg för då kommer tårarna ännu en gång.

"Det var ju bara en häst". Tänk om jag gått runt och sagt så när nån dött "det var ju bara ett barn". Saknad är alltid berättigad, oavsett om din nalle eller mamma dött. Man styr inte över nån annans känslor. Jag saknar den där förbaskade mulen som alltid skulle plocka och nafsa i allt. Eller hela honom, faktiskt.

Åkte till Tanne i lördags och hoppade två st LC-klasser. Den ena var individuell och den andra var en lagklass. Hon kändes suuuper på framridningen till första, verkligen med mig och fin! Där gjorde vi en asfin felfri runda med bra språng och vägar. Kom på andra plats vilket var riktigt roligt! Grattis till Vickan som vann! Pappa skulle filma men som många andra föräldrar är han sämst på det och det blev ingen film, riktigt synd då rundan va så fin...

 

Sen var det ju lagklassen. Ella och Disa går in och sätter nollor båda två. Sen ramlade Anna tyvärr av på första hindret, riktigt synd. Så jag rider alltså sist och när jag ska rida tar speakern god tid på sig att berätta (som om jag inte redan visste) vilken press som ligger på mig. Om jag hade nollat hade det blivit omhoppning och vi hade alltså haft chans att vinna. Vi rev tyvärr två hinder och därmed gick det inte så bra för laget. Nackdelen med att tävla lag haha, att man förstör för allihop om det går dåligt. Jag tror att hon rev för att hon blev trött. Och inte trött i kroppen, för hon har egentligen både styrka och kondition nu. Mer trött i huvudet eftersom hon taggar så mycket och är så vakn och måste ta in allt. Så jag tror att det blev lite för mycket och att det var anledningen till att hon blev slarvig.

 

Tack till alla grattis och till Signe, Madde och pappa som hjälpte mig hela dagen! Sen blev det e hel del prat med andra också, kul när det är många man känner!