Klassresa


Den sista tiden har jag varit väldigt öppen på bloggen. Både för min egen och alla andras skull. Men det är svårt att tömma sig på känslor dag efter dag och alla inlägg nedan är skrivna med tårarna rinnande. Nu har det gått några dagar och jag har hittat på massa saker, så jag tänkte försöka igen. Det känns bättre, men det kan ju vara för att jag kunnat skjuta undan känslorna då jag haft mycket för mig.

Jag ville verkligen tävla i lördags och jag gjorde det. Ska ta mer om det i ett annat inlägg tänkte jag men Ketzhal var så otroligt fin! Speciellt på framridningen, jag är så nöjd med henne. Procenten var inte lika bra som känslan, men det är den som räknas! Sen åkte jag bort i söndags förmiddag och kom hem ikväll. Klassresa på Norrbyskär, en ö utanför Umeå. Vi har haft mysigt. Grillat, klättrat, paddlat, badat bastu och massa annat.

Elin har tagit hand om Ketzhal medan jag har varit borta och vad jag har hört från henne har allt gått kalasbra. Det var skritt i söndags efter tävlingen och sen har hon känt på henne lite mer. Vi har inte hunnit prata men ska höras imorn. Hon skriver i alla fall att hon tycker om min ponnyhäst och att de har haft det bra tillsammans. Jag är så glad att hon har kunnat rida henne dessa dagar! Elin är bäst!

Det var så skönt att komma bort från allt insåg jag nu när jag kom hem. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Att skita i allt och låta småproblem ta upp tankarna. Det var ingen höjdar-resa men den hade sina höjdpunkter och vi fick träffas med klassen utanför skolmiljön. Sen blev det back to reality när jag kom hem nu ikväll. 
Började gråta ännu en gång, för det är inte som alla säger- tårarna tar inte slut. Man får inte slut på tårar. Varför ska det aldrig få kännas riktigt bra? Så fort det gör det så kommer det något annat och ställer sig i vägen för de glada tankarna direkt.

När jag fick veta vad som hänt med C av Tina första gången blev jag helt chockad. Jag fick inte in det i min hjärna, för hästar dör inte av blixtar. Dom dör av sjukdom eller ålder. Den där chocken gick över ganska fort, men sen hade jag ont inuti hela förra veckan. Gråten har varit nära och det bara rinner över hela tiden. Men Cosmos kommer aldrig tillbaks. Jag får aldrig chansen att säga hejdå på riktigt. Jag får fortsätta gråta, eller nått.

Kommentarer
Postat av: Tuva

<3

2014-06-04 @ 07:27:53
URL: http://fattagaloppen.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback