Att bara se honom igen gjorde mig helt lycklig. När Felicia kom in i söndags natt och sa att de hade åkt till uppsala tänkte jag att jag aldrig skulle få se honom igen. Han var så otroligt dålig och man var chockad över allt som hänt.

 

Nu ikväll när jag stod och såg när han fick komma in i boxen rann allt av mig och jag insåg hur mycket man tänkt på och oroat sig för honom. Det känns som om det har gått flera veckor sedan i söndags och jag har väl aldrig kollat mobilen så ofta som jag har gjort denna veckan. Man har gått runt i en dimma och bara väntat på uppdateringar nerifrån uppsala.

 

Även fast han var svettig, tufsig, rakad på magen + halsen, sårig vid ögat och smalare än när han åkte så var det verkligen Cosmos som kom tillbaks. Nyfikna, busiga, glada lilla Cosmos, inte alls den trötta, bleka, sjuka ponny utan något liv i ögonen som åkte från oss.